Don´t touch mitt julhull

Jultomten har knappt hunnit landa i Svappijärvi, eller var han nu bor, innan tidningarna gapar om att jag ska detoxa bort julmaten, eller svälta bort ischokladen och knäcken som lagt sig i mitt reservlager och jag bara tycker det är så tråkigt att behöva bombarderas med sån´t. Jag visste precis vad jag gjorde när jag klämde i mig lussebullar i parti och minut, en 400-grammare Toblerone alldeles själv, mina fantastiska brända mandlar, mina lika goda knäck och de makamakalösa rockyroadsgodisarna.
Ovanpå det, fast det borde vara under det. All god traditionsrik julmat. Allt hade min syster lagat med kärlek och hopp om att vi skulle ha trevligt tillsammans och njuta av maten, prata, umgås och skratta tillsammans. Och vi gjorde allt det. Efter ett litet uppehåll så är det full fart med träning igen. Det jag stoppar i mig ska förhoppningsvis inte bara vara energi utan också ett visst mått näring. Det jag lagrat in i depåerna är extraenergi som jag kommer ta fram när jag behöver det. Förhoppningsvis på Nyårsdagens inplanerade långpass, om bara foten vill. Mat ska allra helst vara förknippad med glada känslor, inte ångest. Välj krigen!

tålamodstryt

Nu ligger tålamodsnerverna utanpå. Blir galen på dammsugaren som slutar dammsuga trots att jag bytt påse och jag köpte värstingen för jag älskar att det blir fint när jag dammsuger och sugkapaciteten ska vara ENORM. När den inte är det blir jag enormt irriterad. Sen har jag tålamodstryt på Happy Care, för när jag köpte en IPod till min son skulle jag ta "trygghetsförsäkringen" på den enligt Elgiganten och kiss my rompa för när det väl händer något med den och den inte går att sätta på så får vi ingen ersättning och den är inte ens ett år!! Blir galen. Varför i hela hela det-där-stället-där-det-brinner
ska jag då teckna en försäkring om den inte gäller och ger den utlovade tryggheten? Dessutom till ca 25 procent av varans pris.
Nästa lack of tålamod är att de har gripit min inbrottstjuv, fast han var ju inte själv, de var flera, och jag fick åtta dagar på mig fr o m några dagar innan julafton (posten tog tid på sig och så ser jag att den tiden går ut just idag) att skriva ned det jag vill ha sagt och tycker i ett brev som sen det där råäcklet ska läsa och vad ska hända då? Jag vet ju var han bor. Jag vet var hela hans släkt har sina brevlådor. Dessutom har han tydligen fler misshandelsmål på halsen än vad han har inbrott och båda listorna är ändock oändligt tunga och långa. Men snälla, ge mig tillbaka mina saker. Mina smycken. Mina jeans. Min dator. Mina klockor och solglasögon. Barnens playstation, alla spel, filmer, skivor och DVD´s. Listan där är lika lång som den bana jag sprang idag. Ohjälpligt efter, men 4.e tjej. Jag vann dock klassen "Nybörjarlinser". Det tog mig 40 minuter att få dem på plats och i morse stod jag där framför spegeln och kände mig nöjd och tänkte : "Shit, vilket tåladmod jag har". Men även jag har ett tak och just nu står jag där med min stängda fontanell i takåsarna och kvider. Ska bota det med sömn.

skratta i hemmet

Hon är hemma igen.
Så här.
Jag har kört en spinning 55 min på förmiddagen och funderar lite senare på dagen över vad jag ätit egentligen. Så jag säger "Alltså, vad har jag ätit idag?". Sen svarar jag mig själv, och hon lyssnar "Jag tror bara jag ätit två lussekatter och två latte". (Jag vet att man inte äter latte, men det här är rent "talspråk"). Hon tittar på mig och lyssnar fortfarande. Jag tänker en stund och sen kommer det "Nej visst ja, jag drack en cola också". Då kommer blicken-och-tystnaden, som alltid föregår explosionen. Skrattexplosionen. Den som känns som den ska pågå ända in i nästa år. Det är då jag känner att hon är hemma igen.

God fortsättningsbön

God fortsättning och en massa kärlek till alla jag älskar och alla som behöver det.....

Tack för härlig julmat, fina paket och att T kom helskinnad hem. Trots att planet var sent, hon missade transfern i London och de slarvat bort hennes bagage och att inte barnens far hade vett ge dem mer julklapp än ett maskinskrivet brev med elakheter. Trots det har vi faktiskt haft en alldeles alldeles härlig jul och jag blir som vanligt religiös när jag tänker på den värme som finns i att umgås med människor jag älskar, trivs med och känner mig fullkomligt avslappnad med. Den lycka jag känner när jag ger mig ut i skogen, när solen hänger som en skinande diamant på himmelen, när snön ligger som skir chiffong över landskapet och jag följer harens tassar på Sörmlandsleden och hela skogen säger absolut ingenting annat än meditativ tystnad...... 95 min kärlek.

Det finns ju liksom inget som är viktigare. Men också. Jo. Tack för att min far och barnens morfar fick grötmandeln. Han har stort att önska. Jag hoppas det här är året när önskan slår in. Och jag hoppas att han önskade sig det han behöver idag och inte att "hans barn mår bra". Vi klarar oss alltid.

Rädda Världen

Jag : Rädda Världen Från Påven!

Julens önskelista

När jag frågade pappa vad han önskade i julklapp när jag var liten svarade han alltid "Glada barn". Jahaåvavadeliksom.
Idag förstår jag. När barnen frågar vad jag önskar i julklapp svarar jag "Att ni mår bra och har lycka och glädje".
Då suckar de förstås. Precis som jag gjorde. (Men om" nånannan", lätt utomstående, skulle fråga skulle jag som tvåa på listan svara "värstingpannlampan").

Sontjat

Han ringer och undrar, och undrar samma sak igen när jag kommer hem, "Huuuuuur kan det ta så lång tid för dig att handla?".
Jo, det ska jag berätta. Först parkerar jag bilen och när jag kliver ur träffar jag en dagisfröken som tog hand om dig när du var liten på dagis och vi har väldigt mycket att prata om. Sen kliver jag in i affären och hälsar på han som alltid har ordning på alla kundvagnar och jag frågar om det är han som har julpyntat så fint i butiken och han skrattar som alltid och säger "jaja", dvs det är också samma svar som alltid. Jag går till tobak och hämtar ut biljetterna som mor och far ska få i julklapp, och då jobbar P där och vi pratar ju alltid om ditt och datt, för hon är så urmysig och har ju tränat för mig förut. Där köper jag tidningar i parti och minut. Till mig. Till din syster, eftersom den innehåller en DVD som hon älskar. Sen en till dig. En Slitz och det bär mig verkligen otroligt mycket emot att både säga det och göra det, men jag vet att du kommer att bara dööööö över den där kalendern som bifogades och du är ju en så himla bra kille, tjejfostrad, som vi säger och det betyder att du respekterar kvinnor som bara fanken och aldrig någonsin skulle tala nedlåtande, eller trampa på någon brud. Men du ska veta att det ändå är med stor tveksamhet som jag häver ned den där blaskan i korgen. Sen går jag vidare och letar efter det jag ska ha. Då dyker jag på tjejen som tog över verksamheten jag bedrev förut och vi har mycket att prata om. Jag hejar sedan på butiksägaren och vi pratar om träning och löpband och hur man idag, där vi befinner oss i livet, tränar för att kunna träna överhuvudtaget. Då har jag i min korg gräddde, mandel, socker, två feta mörka chokladkakor. Saknar minimarschmallows, jordnötter, pistagenötter, sirap, florsocker, knäckformar, dumlekola. För det är vad som står på listan. Men jag hittar det också. I kassan så smäller en julmust hos kunden som står före. Det torkas i kassan och muttras bakom ryggen på mig. Själv står jag och tar det lugnt i julhandeln och är tacksam över att det inte är min flaska. Men jag kan också. För jag har lyckats göra hål på sockerpåsen så den läcker strösocker när den dansar på kassabandet. Så gick det till min son! Jag handlade och hade trevligt och träffade Karenpialennartlenalisa.

Jag ska bara testa lite

Så sa jag under en hela massa år när jag bodde hemma hos mina föräldrar och tränade målmedvetet. Sen när jag väl var ute och testade och det tyvärr smärtade så tänkte jag att nu när jag ändå är ute kan jag lika gärna köra på, för eftersom det gör ont så kommer jag ju inte springa imorgon. Morgondagen kom. Jag tyckte det kändes lite bättre än igår. Gjorde det inte det? Jag ska nog ut och testa litegrann. Så rullade det på tills kirurgen satte kniven i mig och sprättade upp från knäskålen ned till fotryggen.
Nu sitter det ju på ett annat stället, och jag har ju faktiskt inte testat sen i onsdags, så jag ska nog ut och testa litegrann, funkar det inte kan jag ju faktiskt gå hem igen. Eller hur?

Get Real AB

Om man har funderingar om vad "hjärnsläpp" betyder så finns det ett bra förslag här. Är syftet att jag ska känna mig intelligensbefriad? AB har den förmågan ibland, liksom SVT. Satt halvrisig en lördagkväll i soffan och de visade dansbandskamp.
Jag tänker att det faktiskt är humor. Men. Jag knäppte av.

julkul

Vid jul brukar jag ofta ladda på med lite extra klasser Får en kick av att köra sådant som jag inte kör så ofta i min "vardag", som längre spinningpass (än 30 min), besöka olika anläggningar etc. Jag avslutade dagen med att träna Hammarby P94. Vilka killar. Helt galet härliga. Efteråt kom de fram och tog mig i hand och tackade för klassen. Det är ju då jag faller som en fura. Vilket härligt jobb jag har.

Egendiagnos

Hela hälkappan känns som om den rasar mot jordens dragningskraft och jag har varken bärighet eller är smärtfri. Aj. Det gör ont.
Då har jag googlat igen. Massor av svar att hitta och givetvis bland en massa medlöpare jag har. En kille hade t o m fotat sin fot och ringat in med en stor röd cirkel var smärtan sitter. "Trodde det var min fot", som en tjej skrev. Så skriver jag med "Det är min fot". Tibialis posterior dysfunktion. Precis. Där satt den. Det var den jag trodde. Den ligger i närheten av där doktorn skar upp mig i 30 centimeters långa ärr som 18-åring. Compartment syndrome, eller som vi slarvigt säger "benhinneinflammation". Då ska jag gå och få det konstaterat nästa gång jag besöker sjukgymnasten. Kan plussas ihop med min gamla plantar fasciit, spökande hälsena, sönderbouncade framfot, trasiga peroneus. Jag ligger nu på smärtskala 7, eftersom det gör ont bara jag sitter still. Om jag får säga "fan" i min egen blogg är det just det jag säger. Att axeln är arg efter en bodypump med oidentifierbara vikter, dvs nära noll, måste helt bero på den okristliga tiden kl 06.45.

Perceptivitet

Ibland när telefonen ringer så svarar jag och säger "Åh, vad lustigt att du ringer, jag tänkte precis på dig". Det är ju ofta så. Men egentligen är det ju ändå oftare "Åh, vad roligt att du ringer, men jag tänkte verkligen inte på dig". Fast den där första "tänkte-på-dig-du-ringde" blir ju så otroligt mycket större än ; åh, ringer du? Om just den som är i min tanke ringer, tänker jag på det flera gånger om och berättar kanske för någon. Idag hittade jag min Dilba-skiva. Jag älskar Dilba. Jag kan i stort sett alla texter utantill och vet exakt i vilken ordning de kommer. Så när exempelvis låt nummer tre är slut hör jag redan introt på låt nummer fyra innan den ens har satt igång. Dilbas texter är underbara "I´m walking on the rainbow the sun is out to play". Jag önskar verkligen att det är min hjärna som hade tänkt ut några av hennes textrader. Idag. Så gällde perceptionen för mig. Dilbas skiva låg i handskfacket . Under en massa bråte. Den måsta ha legat där i evigheter. När jag spelade den, och tänkte på honom, då ringde han. Just då. Det var länge sen vi pratade och jag tror att jag leder tabellen vem-ringde-vem med ganska många poäng. Han finns i raderna "I´m not unhappy, not directly, just a bit cold and comfortably lonely" (men den miljön har jag ju lämnat sen många år tillbaka, och i raden "Meet me far from shadows in this peaceful place".... Jag blev varm och glad och härlig.
Sen ringde sonen, den skrangliga, där blir det alltid perceptivt, i och med att han alltid fladdrar i mitt hjärta och mina tankar, så säger han "Hej min älsklingsmamma"................. Då trodde jag hjässan skulle börja brinna av värmeöverslag.

Tiga är silver, tala är Klas (Hallberg)

Den här killen. Han kan han.

Skinklopp

Det är Mozart som skrivit musiken till "Blinka lilla stjärna". Det visste inte jag. Men nu vet jag. Hade jag vetat hade jag tagit hem skinkan i årets Skinklopp. Jag var snabbast över mållinjen. Det räknades inte. Jag var rätt tacksam för det, för om det hade räknast hade jag fått lov att arrangera nästa års skinklopp och det är en himla massa jobb. Det kan vänta tills mina har skaffat egna elräkningar. Kul var det ivarjefall. Upp och ned för varenda bergsparti bakom Brotorp. Igår var det "firmafest". Varje gång det är "firmafest" är jag så glad att jag inte jobbar på Riksskatteverket, för jag kan inte bara tänka mig att det är lika kul där. Sen blir givetvis generationsgapet större för varje decennium jag är kvar och går på de här festerna. Sanningarna haglar som spön i backen, och igår kände mig uppumpad som en heliumballong när jag fick gå under epitet arbetsplatsens egen Madonna. Vad som tillkom det epitet behåller jag för mig själv. Smickrande och lockande. Valde dock hemgång.

Luciamorgon

När klockan ringer kl 06.55 denna lördagmorgon ligger det en gigantisk lapp med ännu mer gigantiska bokstäver på köksbordet, "Väck mig inte snälla". Jag skrattar. Jag hotade med att väcka sonen för att se svts luciatåg på TV imorse. Det kanske är smått patetiskt kliva upp denna okristliga tid när det inte ens är live. För mig bara andas det pappa-tradition. Pappa väckte mig alltid och hade gjort frukost innan lucia med ljus i håret klev fram i tv-runtan. Lucia hade blonda, långa, svallande lockar och där satt jag i soffan med min pojkpottefrisyr. "Örona ska synas", sa pappa alltid när han dumpade mig hos frisören. Jag drömde om att ta hål i öronen. Men det fick jag inte. (Gjordes senare när jag gick i gymnasiet. Jag svimmade och dunkade som en väderbiten martall rätt ned i golvet. Vaknade upp i ett annat rum med gylfen uppknäppt och öronhåltagarmannens sköterska gnällde på att de var farligt tajta). Utanför Konsum en dag kom gamla paret och hälsade på mig och pappa. Jag stod på pappas vänstra sida. De tittade på mig och sa "Är det här din yngsta, G? Vad heter han då?". Aldrig blev jag vald till skolans Lucia. Kanske hade det varit lättare för mig idag. För nu kan man ha vilken hårfärg, vilken hudfärg, vilken längd, och snart... vilket kön som helst. Och ändå bli Lucia.

Konsten att sätta in linser

Höger öga 37 försök. Vänster öga 19 försök. Och en förlorad lins. Övning ger färdighet......

snart slut

Det nya året kommer med en rasande hastighet. Jag tyckte nyss vi höll på att reda ut hur det nya milleniumet skulle firas. Det var prat om att hyra Globen och andra spektakulära platser på jordklotet för att fira med megamånga nära och kära. Jag minns inte vad vi gjorde. Någon globfest var det dock inte. Efter förrförra nyårsnattens inbrott i lägenheten har jag svårt att lämna hemmet obevakat. Med barn på stan vill jag alltid vara nykter och nära bilen för taxibilarna är ju redan uppbokade. Det är lite lustigt hur det svänger. När jag var liten var det givetvis familjen som gällde vid högtider och annat firande. Sen valde jag kompisar. Efter det kom det pojkvänner. Följdes av egen familj. Barnens tonårstid har jag mest upplevt att jag vill ta det så lugnt som möljigt. För att vara redo för akututryckning. När jag inte behöver nattvaka för barnen kommer nog partykänslan tillbaka och när jag är pensjo då vill jag stå på en fjälltopp och skåla in det nya året. Fast vad är det som blir nytt egentlinge. Förutom möjligen inköpet av en årskalender. För mig har alltid brytpunkten mellan sommar och höst varit det nya. Det är då lusten att lära och göra nya saker anmäler sig. Inte mitt i grådaskiga eller smällkalla vintern.....

Aptrött

06-10.00 Aptrött. Pga 00.30.-06.00 djupsömn 10.00-10.50 frukost, bädda, plocka undan, packa väskan, klä på sig, tid ovanför handfatet. kasta in tvätt, smabbprogram, hänga upp tvätt 10.50-11.13 insättning av en enda lins hö, vä i fickan. 11.13 springa till bilen, avfärd till Haningen 11.24 i Haninge yes, kör fel, nej! åker till McDonalds??? 11.27 landar P. SATS 11.29 står i repan, kastar in saker bakom, hämta headset, in i salen, vilse, salen. 11.31-11.45 blå 45:a, 11.45-12.00 Kundsupport 12.00.12.20 väskolycka, hårschampo täcker hela botten, alla kläder mm. 12.20-13.00 duschar, tömmer väskan, tvättar plagg per plagg, lägger på tork i bastun, vänder ut och in på väskan försöker torka med handduk, in i bastun. 13.01 lämnar gymet. 14.00-17.00 kunder Medis, insättning av vänster lins, en avbokn, kund 16.00 messar 16.03 "Hinner inte, sorry". Gör "kontorsjobb", pratar med kollegor, laddar inför Mila by Night. 17.05 lämnar SATS. 17.05-18.00 snurrar runt, stan Djugårn, ej tillåten trafik, vändplan, ej tillåten trafik, Manillaskolan. 18.01 ringer bokar kunder, besöker markan, laddar igen inför start 19.10 starten går 20.06 målgång, frusen, nöjd, in i bilen, hemfärd, 20.45 handlar till sonen 21.00 hemma 21.01 tvättstugan, duscha, äta RRRING telefonsamtal "Du har glömt stämpla ur". F-n. Linserna funkade OK. Orienteringen gick ganska bra, förutom några snirklar på slutet. Ingen chans åka tillbaka, de smällde igen tävlingsexpeditionen och jag blir utan tid och icke godkänd, trots att jag tagit alla kontroller från start till mål, i rätt ordning och även till belåtenhet. Jag vet inte. Var det en bra dag idag? Well. Allt är värdsligt. Nu är det läxläsning med sonen som gäller. Sen blir det lugnajagtid. Visst ja, tvätten. Nåja, någon dag ska det väl ändå komma. Planerar att gå i pension vid 63.

Palmolja

Det verkar sprida sig en anit-palmolja-epidemi och det är ju alldeles lysande. Själv har jag också blivit varse den här palmoljan och helt plötsligt står det palmolja på allt och står det inte palmolja så står det vegetabilisk olja och det kan man ju i stort sett läsa som just palmolja. Nej, nu ska sonen och jag handla enbart råvaror och göra våra egna långkok och storkok och surdegar. Det är ivarjefall en intention. Pizza har vi glömt checka. Är det också palmolja? Ska ringa knådaren och fråga.

Gråtbacill

Jag börjar dagen med en latte och en lussekatt och ett möte på Coffee House by George. Jag går därifrån glad. Men sen blir jag låg. Då har jag börjat tänka. Jag tänker på att T ville ha "saffran" skickat till sig över alla världshaven och så ser jag henne stå där i köket och spela trumma med sleven och klappa saffransdegen i takt. Jag åker och handlar de där saffranspåsarna och att åka och handla är ett stort saknadsmoment. Gå i mataffären utan att skratta är ju helt värdelöst. Jag tror de la en gråtbacill i den där lussekatten, för tårarna bara trillar i omgångar. Det går liksom inte att göra något åt. Inte ens wienernougat hjälper!

läraläralära

Jag älskar lära mig. Ibland kan jag fundera över vad jag lärt mig just idag. Och jag har alltid ett svar. Alltid något. Är det ju. jag kan ta in konstiga saker i hjärnan. Men eftersom responsen ibland blir : "full hårddisk, vänligen töm innan du fyller på med nytt", så är det ibland in och ut-tut och tjut och andra gånger vet man att man alltid kommer att ha det i minne bevarat. Glosor är dylika saker. Jag är galet förtjust i språk. Idag har jag lärt mig "congenial" och det betyder sort of the same taste, or the same temperament and habits, or sympathetic and friendly. Nya ord ska läras in som synonymer. Därför vill jag facka in orden i min språkdelshjärna, med andra ord som betyder samma sak på samma språk. Inte congenial = trevlig, utan just så som jag skrev det där innan, för då blir ordet så mycket fylligare, så mycket rikare och så mycket mer, så tycker jag.

Nu har det blossat upp en debatt i Finland huruvida Muminpappan ska avbildas på en porslinsmugg celebrerandes kommande jultider, när han egentligen är gay. Alltså ; borde han verkligen sitta med Lilla My på en bänk. Min moral sträcker sig inte så långt att jag funderar över moralen i moraliserandet, jag tycker bara det är vansinnigt roligt att se hur den mänskliga hjärnan kan tänka ut saker. Så igår lyssnade jag, under kvällens löppass, på en diskussion om vilka som är bögar i sagornas värld och vilka som inte är det. Kling och Klang kom upp. Frodor och Sam likaså. Jag kommer inte ens ihåg idag. Minns bara hur galet det kändes att lyssna på allt detta. De lesbiska alternativen lyste med sin frånvaro dock. Efter en del tänk låg funderingarna runt "Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin". Men tänka sig, Inte en gång under min barndom läste jag dessa sagor och hade en enda tanke i just den banan..... Helt plötsligt väcktes sagofigurerna till liv igen. Lite nyfiken blir man ju.

smärtskala

Idag har jag börjat jobba med ett nytt begrepp : "smärt-skala". Förut har det bestått av 1. Har ont - kan springa 2. Har ont - kan inte springa en meter. Nu ska jag ha en skala på 0-10. 0 lär jag inte stå på förrän jag återföds i nästa liv. Idag ligger jag 4-6 någonstans. Upp till 4 kör jag på. Men 5-6 ska jag bromsa. Hur f-n kunde jag lova det. Innan januariolyckan förra året låg jag 7-8-9. Efter sista lååååångpasset snosade jag på 10:an, för då hade jag svårt sätta fötterna i golvet på morgonen och jag gick utan att flexa foten. Jag släpade den längs golvet. Desutom åt jag smärtstillande konstant. Jag är van att ha smärta. Men som jag nu verkligen ska tuta i mig själv som ett mantra "jag-vill-springa-när-jag-är-80-jag-vill-springa-när-jag-är-80", ja då är det bara att lägga ner mina "Charliedrömmar", (epitet för något galet äckligt långt). De är nedlagda:-) Nu blir det orientering som gäller i vår. Kortare tid i terräng. Kroppsligt vänligare underlag. Jag har dock lyckats få peroneus-kontakt och är snart ikapp vänster ben. Men hälsenan är stel och smärtsam. Tvärdrag 2 min om dagen. Har gått lite bet där. Men nära. Om jag återigen hamnar i en situation där jag inte kan springa jag då kommer min livssmärta ligga på en 10:a. En klar 10:a.

Ondagens Luffarliga

Jag tog jag mig till Alby, för luffarligans onsdagstävling. (Jo, jag jobbar, men 16.00 till 21.00 idag).
Där mötte jag JL som hade trasslat med stigarna, så han tog bakvägen till mål. Jag valde Långa Banan. Det är ju dags att tänka på Skåne 2009 (Vad nu Tiomila har där nere på slät-markerna att göra?)!. När jag jobbade som utbildare på SAFE sa jag alltid till mina elever att när de tränade själva skulle de ha samma teknik som de tänkte ha när de sedan stod på scen och körde klasser inför 100 pers. För som du övar in, så blir det. Samma gäller orientering. Den teknik jag vill ha på tävling den ska jag öva in på träning. Jag glömmer ofta det. Det första jag glömmer är att tejpa skosnörena. Det betyder att jag under varje Luffarlopp får stanna ett antal ggr för att knyta om och jag tappar kartkontakt. En annan ovana jag har är att inte läsa kontrolldefinitionen. Detta får oftast till följd att jag springer och letar efter fel sak där inne i ringen. Så gjorde jag idag med. Jag stod vid branten och funderade (=svor), för jag var ju övertygad om att jag var rätt, men inte tillräckligt övertygad för att inte springa upp och ned och runt och på och längs med och bakom och framför den där branten, innan jag efter ett par minuter tänkte 1. Någon har plockat ned skärmen 2. Jag ska inte ha branten. Så jag läste på kontrolldefinitionen och insåg 2. Jag ska inte ha branten. Jag ska ha höjden. Skit, tänkter man då. Ibland kan jag också känna mig lite läs-lat, glasögonen är immiga..., så jag chansar eller väljer helt enkelt ett sopigt vägval som är typ tre kilometer längre än fågelvägen, för då kan jag ha kartan under armen och ta av mig glasögonen några minuter. Eller så kan jag ibland inte "orka" ta mig runt och bara går raka vägen, trots att sista säkra så uppenbarligen kommer via ex stigen. Så gjorde jag också idag. Det var hur fint som helst att ta stigen runt och 25 m in till kontrollen, men icke. Jag drog rätt igenom, hade ingen sista säkra och gick där fram och tillbaka i sluttningen. Men nu ska det bli skärpning. (Är ändå glad över dagens pallplats.. men...) Nästa gång ska jag tejpa skosnörena, läsa kontrolldefinitionen och gå "stark" från start till mål. Då ni gubbar, då får ni hålla i hattarna!!

Plusstol

Förstår att man nu kan boka sig en "plusstol" när man vill avnjuta en film på Sergel. Det kostar extra. Men bara 20 kronor. Vilket motsvarar ungefär en 20-grammare helnöt. Men inte i biokassan. Där får man en 100-grammare för det priset. Vad är då syftet med denna bredare och bekvämare (?) stol? Jag vet inte. Kanske vill man locka dem som flyger första klass? Eller kanske är det för dem som inte får plats i en vanlig stol. Så de då lägger 20 kronor extra på stolen istället för den där 100-grammaren. Eller kanske är den för folk som har bacillskräck och helst inte vill sitta bredvid någon som nyser. Och vem kom på idén? Själv såg jag "Couscous" häromdagen. Mitt på dagen. Aj, vilken lyx. Men då jobbade jag iofs både innan och efter. Biosalongen bestod av tre bänkrader, och i hörnet stod faktiskt en "plusstol", nu när jag tänker efter. Den stod där som en generös fåtölj i hörnet av ett vardagsrum, med en läslampa intill. Jag inbillade mig att den stått där sedan urminnes tider ifall att Ingemar Bergman skulle droppa in. Det kändes som en sån. Förresten. Vad hände med Slimane efter det att filmen slutat? Kände mig orolig när jag gick därifrån. (Hoppas han klarade sig).

Självständigt fri

Dalai Lama talar
Jag skrattar, och blinkar med mitt perceptiva, glittrande öga.

bjutiful

"Hej bjutiful", sa han på Skäll-macken när jag var inne och köpte tidningen. Fattar väl jag också att han inte tycker att jag är vacker. Men jag ser att han blir glad när jag kommer. Det handlar om att när han säger "hur mår du?". Svarar jag "hur mår du"? Också. Så jag vet att han skadat sig i enduro och nu önskar komma igång med träningen igen. Så nu kan jag fråga "Hur går träningen?". När jag tankar. I videobutiken studsar jag in och han säger "Heeeeeej, hur maar Tolsa?". Och när Tulsa ramlar in säger han "Heeeej, hur maar mamma?". Vi älskar det. Jag älskar det. Och så vet jag att han är hyfsat nygift, har en liten och tycker om att rida. När barnen brukar fråga "pratar du med alla"? Är svaret givetvis nej, men jag säger "Ja, det är bara för att om ni ramlar runt fulla på stan ska de veta att ni är mina och skicka hem er till mig". "Ofta", säger sonen då. Dottern snörper mest på munnen och flinar. Själv är jag rätt nöjd med att då jag tankar eller köper tidningen få höra att jag är beautiful.

blotet

Idag ska jag på blot. Vi ska ära naturgudarna och bjuda in skogstrollen till att helga maten i en gemensam måltid. Mitt huvud ska kransas av en pannlampa. Jag ska ta mig från, en av någon annan bestämd, punkt A, vidare till punkt B, C och kanske till och med ett halvt alfabete innan belöning i form av het bastu och ved i brasan med middag erbjuds mig. Och mina vänner. Det var många år sedan jag var med på denna, av Skogslufferiets, årliga sammankomst. Ska bli otroligt trevligt. Kommer ta med mig raggsockorna till finmiddagen. Skogen under fötterna är kall nu.

Feta tankar

Överviktiga människor (nu pratar jag äkta, riktig, "medicinsk" övervikt här, och inget annat) tänker på sin vikt och mat 85 % av tanketiden. Det fick jag lära mig på en föreläsning med en dansk/amerikansk professor inom övervikt och träning för en herrans massa år sedan. Det är galet mycket tankar det. Oftast så läggs ju energin på att "hitta" lösningen, att tänka ut en bra plan istället för att "ta itu med problemet" i handling. "Handling ger förvandling", som han som myntade 3T hävde ur sig vid en annan föreläsning jag besökte och visst har han rätt. Jag får blåsor i hjärnan av att läsa om den här s k "fett-debatten". Dessutom får jag en massa mail från just en dylik kille som jag jobbat med inom viktminskningen, som på något sätt har stannat upp och ligger där och snurrar och snurrar på platån "hitta lösningen". Det handlar om år nu. Trots att han faktiskt vet vad som fungerade den tid vi jobbade med hans vikt och han fick resultat. Han har kastat över mig sina idéer om akupunktur, hypnos, äta med tandpetare, gå baklänges, dricka-grädde-enligt-överläkare-Annika-Dahlqvist. Det är en fara med för lite kunskap, men det kan nog fasen också vara en fara med för mycket. Kommer ihåg när jag inledde min bana som hälsorådgivare och en dam som satt på min "Öppet Hus-föreläsning" med trotsig röst frågade "Har du själv varit överviktig och gått ned mycket i vikt?". Jag hörde mycket väl att det var en fråga med den inbäddade undertonen, "om inte, hur tror du då du ska kunna hjälpa oss". Jag svarade sanningsenligt "Nej. Och i mina ögon betyder det ju att jag vet vad som krävs för att lyckas
Dagens ps. En del av mitt hjärta befinner sig i Canada. Det är alldeles för långt borta och det är alldeles för länge... men givetvis också alldeles underbart!

bilstöld

Ett antal (otal) gånger i veckan ökar hjärtfrekvensen, stresshormonerna sprutar och min hjärna övertygar mig om att bilen just blivit stulen ifrån parkeringen. För den står ju aldrig, där jag ställde den. Sån´t är jobbigt. Tills man kommer på var man egentligen ställde den.

IPodtvätt

Igår ringde dottern "det har inte hänt nåt stort, bara nåt litet, men vi har kört din IPod (som sonen lånar för att hans är på lagning) i tvättmaskinen. Kulörtvätt 60 grader. Den dog". (Surprise!?). Det är då jag använder mig av tekninken SAT; Stopp Andas Tänk. När jag har gjort det så inser jag att det bara är materiella ting. Om än en viktig och mycket kär egodel. Dessutom mer eller mindre nödvändig i mitt yrke, som arbetsverktyg till inlärning. Well. Idag ligger den här blank, svart och kall på mitt skrivbord. Jag tittar på den och undrar om jag ska lämna in den till batteri-kyrkogården. Ni vet den där; allt som lyser, går och låter, ska man lämna åter... eller hur den nu är. Någonting får mig dock att stoppa i laddningssladden. Jag tänker att om jag försöker trycka på den kanske den skriver "asshole" på displayen. Först smyger äpplet fram, sen står det "nu spelas...". Jag har väldigt mycket svårt att förstå att den faktiskt funkar. Kikar mig om efter "Dolda Kameran", eller ser om Gud hänger i rullgardinen och har nåt med det hela att göra. Hur kunde den där tunna, lilla, svarta elektroniksaken överleva 60 grader kulörtvätt (pojkfärg) och en saftig centrifugering?

limplunch

Det är ju helt ointressant att läsa om vad andra äter till lunch så tillvida det inte är något utomjordiskt spektakulärt som också innefattar att man får ta del av recepthemligheter. Dock. Nu till det ointressanta. Idag åt jag limplunch. Som en flashback till när jag bodde hemma hos mamma och pappa och levde på Konsum-, sirapslimpa med prickig korv ovanpå. Alltid efter min skolgång/träning och sena hemkomst stod köttet kvar på spisen, potatisarna hade stått så länge att de hunnit få en tunn hård hinna och såsen hade skinn som lagt sig likt den första sköra isen på en vinterpöl. Oaptitligt. Så då blev det limpmackor, och inte bara en, utan en halv limpa. Skjutsar barnen till tandläkaren vid Blå Gungan och smiter in på Gamla Enskede Bageri och galleri. Där står Helene som varit uppe sen halv fem. Vi väljer. Vaniljbullarna fås i en liten vit påse med gammaldags tryck och så Limpan. Äpple och valnöt inuti och havssalt på limpryggen. Den är så gudomligt divine god att jag skär skiva efter skiva. Börjar med en. En rejäl. Sen blir det en till. Sen börjar jag nästan skämmas och nästa blir tunn tunn. Efter det blir den tunn tunn tunn och halverad. Då ligger ju den där andra halvan där och bara undrar varför. Så då tar jag den också. Jag tittar på den korta stubben och tänker att "nu har jag tagit till jag skäms", då är det dags att lämna lite till barnen också. Och jag är mätt. Hela kostcirkeln :-)

snögräsrunda

Det är spårat (eller o-spårat) på Ågesta golfbanan idag. (Bilden är enbart en illusion/vision) .Snön släpper gladeligen igenom grästuvorna och det handlar mer om att känna in vinterträningsatmosfären än egentlig skidträning. Jag tycker swixtejpen är en gudagåva till oss som gärna skidar men ogärna vallar. Jag älskar springa för det kräver bara ett par skor. Någon materialsportare kommer jag aldrig att bli. För mycket meck. Hälsenan sa ja tack till skidkliv men peroneus sa nej tack. Peroneus säger ja tack till löpningen med hälsenan nej tack. Är det inte dags att de enas snart. De bebor ju ändå samma ben.

Brotorpstugan

Haha, inte "världsa bästa", men ett gott försök!!!

Vaknade med vaniljsocker utanför fönstret, undrar om gubbsen börjar spåra på Ågesta?

från idrott till rehab

Hon säger inte "lägg ned". Hon säger "backa lite". Men jag vill så gärna harva på. Träning parallellt med rehabövningar och sen när snön kommer, rehabba hela vägen. Löpning för mig är "äkta träning". Helst i skog och mark, över hyggen, sankmarker, höjdkurvor, steniga partier, gernom grönområden, bäckar att hoppa över och stup att hoppa ned för. Det känns. När du springer, så springer du, annars står du ju still. Det skiljer löpningen från andra konditionsidrotter. Cyklar du, kan du sluta trampa och åtminstone rulla en liten bit, så tillvida du inte är i en uppförsbacke. Samma gäller skidor. Men när du springer och stannar. Då står du där! Det här är bara mina egna helt personliga och (privata:-)) resonemang. Löpning ligger längst upp på min skala av träning, sen går skalan nedåt och där har jag cykel, skidor, paddling osv. Allra längst ut, eller längst ned på skalan, som ultimat rehabidrott ligger golfen. Jag vet att någon kommer att slå mig med en järnsjua i huvudet. Men jag har svårt se någon annan idrott där en spritglad elitidrottare kan skåpa hem triumf efter triumf. Det finns givetvis otroligt duktiga golfspelare. Annika Sörenstam är makalös. Fantastisk. Outstandig........ Jag vet dessutom att det är hos skidåkarna man har uppnått den högsta syreupptagningsförmågan, men skidor har alltid varit det jag sysslar med för att inte belasta löparmuskler vid skada, eller använt som återhämtning. Cykla likaså. Nu har jag ont i hälsenan och peroneus är kaputt. Snälla låt det komma en massa snö.... så jag kan rehabba...... till dess lunkar jag på i skogen, tills det bara inte går längre.

myslycka

En riktigt grymt bra dag börjar med orientering. Har begränsat med tid inför en lunchklass på nyöppnade SATS Haninge. I Rudanskogen sprang jag på, och bra. Det roliga när jag med spänning kliver in på den nyöppnade anläggningen är att jag känner igen de första två medlemmarna jag stöter på. Ett resultat av mina ändlösa år i branschen? I mellanrummet som blir i tiden då jag kommer hem, kokar vi knäck, tomtegröt och bakar lussekatter. Det doftar i hela lägenheten och köksarkitekten T sätter taket på pepparkakshuset. Imorgon firar vi mini-jul. Men det gör mig mega-glad. Jag älskar att göra lite som jag vill. Och härligt är det att fira. Oavsett när och var och vad och hur och varför!! Fast det kanske inte ska kallas "fira" när hon åter igen spänner på sig vingarna och flyger till puck-landet, denna gång. Jag kommer ju att sakna.

Zlatan Ztorzlammade

Zöta Tulza är lycklig. Zlatan är historisk. Sen att det är Henrik Larsson som är hennes stora fotbollskärlek är en annan femma. Han är ju också den som gett lillebror sitt namn. Det tog Tulsa en halv sekund att bli kär i Henrik Larsson. Hon var fyra år. Men jag visste det. En halv sekund. När jag säger nej till män och de säger saker som att jag inte känner dem och ska ge dem en chans osv osv så känner jag alltid att det är waste av tid och jag har rätt, för jag har ju bestämt mig redan innan jag ens formulerat ett nej i hjärnan. Jag älskar det här perceptiva tänkandet som bekräftar mig i mitt sätt att resonera. :-)

Orka Bry Sig

Igår var vi på Teater. "Orka bry sig" på Teater Pero. Den handlar om en tonårskille som är i avsaknad av vettiga förebilder, har en frånvarande pappa, en mamma med egna problem, två tvivelaktiga kompisar och en "normal" flickvän. Först utspelar sig en liten pjäs, där de både huvudrollsinnehavarna Hampus Björck och Hanna Nyroos känns både trovärdiga och äkta. Del två i pjäsen består av en "improvisationsdel" där vi i publiken får styra handlingen. Ett av frågeperspektiven utgår ifrån hur mamman skulle kunna bete sig i situationen med sin son......... När jag tog min alldeles härliga men sliriga och iskalla löprunda i Ågestaskogen idag kom jag att tänka på att inte en enda person, inte någon, ställde frågan om pappans roll i det hela, han som gick runt med portfölj och var ute och reste. Pappan nämndes inte som en del av lösning (men som en del av problemet). Precis som i verkliga livet, således, och det var väl det som var meningen. Men att när vi som publik tilläts styra handlingen, så borde väl någon ha tagit upp den aspekten. Att inte jag gjorde det är väl inte så konstigt. Vi lever ju i avsaknad av. Och vi har det lugnare så. Men jag skulle ju gärna se att vi är undantaget som bekräftar regeln.

var är "dolda kameran"??

När jag ser och läser och hör och förstår och fattar sånt här så blir jag inte riktigt klok på, vad jag sett och läst och hört och om jag förstått eller ens fattat???? (Det är väl ändå en "råttan-i-pizzan-historia"???).

Mina kära Globenmedlemmar. De peppade mig och min rumpamuskel till sista squaten. Bra gjort!

dkslahdgghowieuh

Så där arg blir jag. På töntiga nördiga medelålders patetiska BMWsAudis i trafiken som inte använder blinkers och som kör så nära rumpan att när jag bromsar är de nästan i. Då sitter jag där och försöker att inte elda upp mig (och bli likadan) och så tänker jag, och det här är verkligen hur omoget som helst, men jag tror ingen rök utan eld........ klimakteriegubbe..... tänker jag (finns inga såna sa en PT-kund. Joho, sa jag, finns visst).... efter det tänker jag....... att han beter sig som ett j-a-assh-le i trafiken för han inte får ligga........ JAG VET! Så omoget.

Mila-Mitt-I-Natten

Åkte till Enebyberg med laddad pannlampa och glasögon 1,5. Fick byta grupp från pöbel till dameliten, för det sa damerna åt mig. "Annars kommer ju gubbarna springa omkull dig till start", sa de. Vi drog iväg. Jag drog vänster, alla andra höger. Det var dumt. Att inte göra som alla andra. Efter halva sträckan fick jag stanna och torka glasögonen. En gång. Två gånger. Tre gånger. Många gånger. Sen såg jag inte en enda tjej på hela tiden, förrän jag sprang om en Tullingetjej på väg till näst sista. När jag kom i mål såg jag dem allihop igen. Där stod de nydushade och nära nysminkade inne i Damernas Omklädningsrum. :-) I starten stod jag bredvid söta Sanna ifrån Skarpnäck. Hon hade en superläcker pannlampa. Den sken och sprakade som en gnistrande majbrasa i Vårflodsparken och jag funderade över om jag ska köpa upp mig. Å andra sidan matchar ett fisgult sken, både mina ögon och min orienterarstatus just nu........

sömnklockarväckareavstängare

"Men jag stänger av den när jag sover, jag har lärt mig det", så säger han. "Det är för att du går och lägger dig för sent så du är så trött att du inte märker att du vaknar och stänger av den och somnar om", säger hon. (Kanske borde jag ha sagt det?). "Är det inte", kontrar han. Själv kontrade jag med att gå till Bea och köpa en lång rad med batterier och två väckarklockar. En grön med en giraff "inuti" och en röd med en hund "inuti". En ska ställas på skrivbordet nära dörren ut till systers rum. Den andra ska stå inne på toalettgolvet. Vid sängen står klockradion och på hyllan ligger mobilen med "alarm set". Det här betyder alltså att chanserna till att han ska försova sig numera har minskat med hundra procent. För nu har han ju fyra väckarklockar kontra morgonens två. Så himla galet bra. Resultat imorgon. Att komma i tid till skolan och lektionerna ser ju jag, hans mor, som det mest basala i skolarbetet. De minuspoäng som sen ankomst ger kostar alldeles för många plus under lektionstid, att det ens ska vara värt att äventyra.

seven secrets

Så har Linn utmanat mig, i sju saker som ni inte vet om mig. Förutom att Roberto el Mexicano hade helt rätt i ett tidigare inlägg så ska jag kanske kasta korten på bordet. Jag vill ju skriva om mitt livs hångel, men det vore ju osnyggt, så det får vara mitt allra alldeles egna "sak-jag-behåller" :-).

1. Jag heter egentligen Lisabet

2. Min biologiska far ställda mig, som bebis, i en korg utanför vårcdentralen och jag hamnade på barnhem

3. Jag har stått över en blind date med Matt Dillon (ångra!:-))

4. Jag har fortfarande kvar terränglöpningsrekordet för årskurs 1-6, både för killar och tjejer i min hemstad.

5. Jag sade nej till att följa med "Magnum PI" hem när jag var ute och festade på Hawaii.

6. Jag har aldrig sett en Bond-film

7. Jag är (var?) Sveriges enda kvinna som har "hoppat" i från ett hopptorn sittande i en kajak

Listan kan göras lång och längre. Och den ska göras lång och längre. Så kom tillbaka när jag är 80! Bättre blir det.

Blev firad i dag på Far´s dag. Det är alldeles fantastiskt härligt. Fått present och pasta med kyckling och champinjonsås. Efterätt, en smaskig bakad bit med ljumna blåbär. Fem stjärnor i Guide Micheline. Lika många stjärnor som mina barn har i mitt hjärta.

Canada loose

I morse får hon reda på att hon ska till Canada. Hon blir så glad att hon ber om att få följa med på orientering. Jag är i chock. Det måste ha blivit en tillfällig kemisk obalans i hennes intelligenta hjärnmiljö. Vi åker. En fjärdeplats får jag med mig hem och i handen håler hon ett fat med äpplepaj och vamiljsås till liten bror. Inga hembakar så maffigt som orienterare.
Hon läser i tidningen att mobilnumren är på väg att ta slut, så det ska startas en ny nummerserie. "Jaha" säger jag, "vilken då?". Hon svarar "072". Då säger jag "Men det vill man ju inte ha". Då skjuter hon den där blicken igen, som bara hon har, och som kommer när hennes mor säger något helt obegripligt men som hon ända fackar in i hjärnhalvan "en himla massa skoj" och så skrattar vi så vi nästan tjuter, så mycket faktiskt att hon bräker "mamma, du får inte säga såna där saker, när jag är nysminkad". Jag kan bara inte fatta hur jag kan ha så galet roligt och skratta så läskigt mycket ihop med någon åt saker som ibland är så, så, betydelselösa och verkligen inte har någon logik eller mening alls.

T9

Min mobil ligger på mobilsjukhus för lagning. Lånar dotterns. Hennes T9 innehåller en del märkligheter. Så varje gång som jag skickar iväg ett mess med slutstatus mvh /e, så står det mvg /e. Jag hinner aldrig se det i tid, eftersom jag oftast inte ser tillräckligt bra att läsa på displayen och ej heller korr.läser pga tidsbesparing, eller är sittandes i bilen (ska inte messa där, jag vet). Att mvg kommer i tågordningen före mvh betyder ju att hon använt mvg i större utsträckning än mvh och det stämmer ju. "Hej mamma, fick mvg på xxx-provet, puss". Så har det ju sett ut under hela hennes skolgång. Ett annat roligt mess drog jag iväg till en vän som fått flygcertifikat. Det skulle stå "har örnen landat". Men det blev "har ormen landat". Så onekligen har min dotter messat fler ormar än örnar. Men det är ju märkligt eftersom f och d-kommunikationen inte existerar just nu. Och pojkvänsmässigt är hon bra på att välja örnar. (Tack gode gud, för det). Idag har vi skrattat precis hela dagen, åt absolut konstigaste konstigheter. Under dagens "lucka" sprang jag en runda vid Hellas. Min kära dotter tog en promenad. Sen fikade vi. Där ute finns allt ifrån rågkusar med ägg och kaviar till skaldjurssoppa med saffran. På borden står generösa lyktor med tända ljus, och det känns som om man äger hela världen när man snor ett par timmar en helt vanlig vardag för att göra sånt som man helt enkelt bara mår tokbra av.

O ba´ma

Jag vill också ha en president i vårt land som håller storsvulstiga tal om vårt land och dess befolkning. Jag vill också att mina ögon ska tåras och att håret på armarna ska stå i givakt när någon högt däruppe berättar om hur fantastiska vi är och vilket fantastiskt land vi lever i. Landet där allt är möjligt. Jag vill att någon ska skrika ut, med eldig trovärdig stämma att "Ja, Vi Kan". Sen ska fyrverkerierna smälla över huvudet och min son ska känna att det är galet mycket värt att plugga för "Ja, Vi Kan." Och då kan han bli precis vad han vill. Jobb och bostad kommer som ett brev på posten för "Ja, Vi Kan". Hoppas vi snabbt får se att det här valet var ett Bra Val!!

snart......

lussekatter knäck prinskorvar marsipangrisar julskinka clementiner klenäter pepparkakor glögg russin mandlar inlagd sill köttbullar revbensspjäll gravad lax tomtegröt lutfisk bruna bönor dadlar ägghalvor ischoklad polkagrisar kanderade äpplen omelett janssons frestelse ål paté fikon..........................

köpa saker med sladdar

"Åh, shit, vad söt, en sån här vill jag ha"!
"Men vi har ju redan en, det är väl lite onödigt?"
"Nääää, för vi har ingen sån här som gör Musse Pigg-mönster, förstå vad mycket roligare att äta, bara fatta"
"Ja, ja, men jag tycker det är lite onödigt".

Vi lämnar hyllan med Musse Pigg-våffel/smörgåsjärn.

"Nä, jag vill ha, jag vill verkligen ha, och vi kan göra mackor och våfflor och fatta vad glada vi blir varje gång"
"Men vi har ju redan en Musse Pigg-form att steka ägg i"
"Ja det har vi och du vet ju hur glada ÄR vi inte när vi äter Musse Pigg-ägg".
"Åh (suck), men köp en då, mamma".

Ibland funderar jag över det där bevingade uttrycket "mamma-till-sin-mamma".
Men jag kompenserade henne genom att hon fick köpa en knallgrön mixer till sina smoothies. Och när vi dukade upp på kvällen med varma mackor med Musse Pigg-mönster och varm choklad med vispgrädde, då kände jag att jo, man bli så sjukt mycket gladare av att äta något med Musse Pigg på........... oändligt mycket :-)

testosteronlokalsinne

Åkte till Sats Lidingö för klass idag. I torsdags var jag vilse, hittade dit på dryga timmen. Idag var jag där på 30 minuter, men sjukt vilse när jag skulle hem. Åkte ut åt fel håll och runt och fram och tillbaka och så stod det "Gåshaga" och det kände jag ju igen, så hur ologiskt som helst åkte jag åt det hållet. Dvs fel håll! Kastade idag ett getöga på ungarnas favvoprogram "Miami Ink" och i stolen sitter en transsexuell man och säger att nära han var kvinna hade han inget som helst lokalsinne. När han sen slipade bort brösten och började knapra testosteronpiller fick han hår på bröstet och........ lokalsinne!!!!!! Wow. Är det det som är hemligheten. Att göra en snopp skulle kosta 150 000 kronor, så jag tror jag önskar mig en GPS i julklapp istället.

Natten kom krypandes

I natt kom kylan krypandes. Kvällens "utesulor" är inte anpassade för det halkiga underlaget och jag släpar fötterna nära marken när jag vänder hemåt. Händerna fryser och näsan fryser. Det är första november. På Shellmacken säljer de skumtomtar.

stamina

Min attraktion för människor i rörelse är stor och tydlig. Marshall Ulrich som nu springer på upploppet i RunningAmerica08, gör dag ut och dag in 60 miles. Jag skrev till honom att det borde bli hans trademark. Jag kommer aldrig att kunna se 60 miles i skrift någonstans utan att koppla ihop det med Marshall. Oavsett väder, oavsett vind, oavsett status på knäproblem, benhinnor och hälsenor har han klivit upp varje dag och betat av 60 miles. Vilket är nära 10 mil. Detta har han nu gjort i 48 dagar. Jag kommer spricka av glädje när han sätter sin högra fot inom New Yorks citygräns. Tårarna kommer rinna mer än när Sanna Kallur står på prispallen. Han är en gigant och det är så sjukt härligt att andra människor sätter ribban för vad som är möjligt, så vi andra åtminstone kan få arslet ur vagnen för 20 min på löpbandet på Sats.

Ofta är tidningar fyllda med "bullshit" kring just träning och kost. ibland sämre bullshit och ibland nästan bra bullshit. Andra gånger helt enkelt bra saker. Alla vet att träning är bra både ur socialt perspektiv och hälsoperspektiv. Igår förkunnade en kollega att 1 av 10 tränar "organiserat" och regelbundet (1 g /v) inom gym/FS/annan förening.......... 9 av 10 gör det inte. Jag undrar då alltid "vad i hela världen gör de där nio-av-tio-människorna?".

Korv från falun

Nu trasslar peroneus och tractus läbbigt mycket, så jag känner att löppassen passar jag. Väljer att tävla istället. Så idag blev den en spinning blue. Imorgon är det natt-tävling. Onsdag träningstävling. Torsdag en blå igen kanske. Fredag ev vila. Lördag tokladda inför söndagens långdistans OL. Härligt att bestämma redan på måndag hur bra veckan ska bli. Den här bruden som är "inneboende" här igen. (Hon åkte som blondie och kom hem som brunettan...........). Hon hade gjort raggmunk och lingonsylt tills jag kom hem efter jobbet och träningen. (Hon åker snart igen... vill inte tänka på det). Hur gör man raggmunk? Undrar om äpplet kan kastas flera mil från päronträdet? För min farmor var ju trots allt husmor på Harpsund och hon lagade mat till alltifrån Palme och hans föregångare, till ryska magnater och Björn Borg even, så något kanske har flagnat av och skuttat över två generationer för pappa kunde bara steka falukorv. Men han gjorde det snitsigt. Ibland skar han runda fina. ibland skar han långa feta, eller långa smala. Tror fasen han fick till tärningar någon gång också.

Vi hjärtar Sven-Göran

När Sven säger till Göran, och kastar en blick på Patrik 1,5, att "vi har ju pratat om att skaffa hund", då trillar tårarna stilla på oss alla tre.......

messess

Ibland dimper det ner små guldkorn i messboxen. Såna som får mig att le, skratta, bli varm och solen skiner starkare, löven och blommorna får klarare färger, gräset är grönare och jag är f-nimej lyckligare än..än "allt". Så tror jag.
"Fick alla rätt på den enkla delen av provet å sen den svåra fick ja några poäng..." Jag läste det flera gånger och så kände jag vad står det egentligen, sen kom känslan som kopplades till varje ord. Sen kom insikten om att det är precis det här det handlar om.
Det är det här jag har gett. Implanterat. Sått och nu står skörden i full blom. För vad kan vara viktigare än målet upphöjt i känslan upphöjt i egen önskvärd och uppfattad framgång............ Jag älskar min liv med han som knåpade ihop det där messet!

kartkontakt

Inte en enda hjärncell sysselsatte sig med kartläsning idag på Luffarligans tävling vid Älta IP. Jag var nog mest upptagen med att vara lycklig över att ha henne hemma igen. "Är du min tvilling", frågade hon i bilen när jag började sjunga på den sång som hon själv sjöng på i sitt vackra huvud. Vi har tillbringat dagen tillsammans. Min blev en ledig dag. Började med en härlig skogstur i höstsol bland dansande löv, blöta sankmarker och hyggesbråten. Hon tog en varm kopp te efter promenad i väntan på mig. Vi duschade och bytte om ihop. Sen fick hon fixa naglarna hos proffs och vi tog med hämtmat till oss alla. Följdes av "Vicky Christina Barcelona", Vi satt på andra raden Filmstaden Sickla, med varma popcorn i knäet. Underbar film. Nu börjar kvällen krypa på oss på allvar. Tänk att en vanlig vardag kan kännas så oförskämt härlig och ledig. Idag finns det mycket kärlek, mina två underbara.

Vetskap

Jag tycker om att "veta". Så här långt har jag kvar att cykla. Så här långt har jag kvar att springa. Så här många dagar till jul. Ibland går det så himla fort att jag inte hinner med att ha den typen av koll. Det gör inget det heller. MEN vad gäller saker man längtar efter, då är det skönt med nedräkning. Långlillebror och jag hade jag inget riktigt datum på när vår tredje part skulle komma hem. Det var liksom kanske jul, nästa sommar, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, nåndag................ ända tills det blev tisdag. I kväll! En sån himla glad överraskning. I kylskåpet finns lite sånt hon gillar. Lägenheten (mitt plan) doftar citron och sen får H ansvara för dofterna en trappa ned. Men det ska bli så himla härligt! Jag längtar brutalt och när hon frågade "Har du några klasser jag kan gå på"? Då höll jag på att spricka av glädjerus. En massa sånt ska det bli. Förutom, för hennes del, kompishäng o krogsväng så blir det gladträning, pratlatte, softabio.
Välkommen hem.

Ett öga rött

Vaknade och ville inte vakna. Men hade ju lovat K att komma och springa Handicaploppet. Var där precis innan start. (Jag hittade ju dit). Hon hade gjort världens raraste bana. Den var lagd i ett superhärligt område att springa i. Rebusarna var lagom småkluriga och man slapp, som annars brukligt, stå i en mossig gammal sumpmark och frysa fötterna av sig under tiden som man ska klura ut "under det femtonde kriget i det artonde landet stupade den tredje konungen vars nittonde fru har ett mellannamn vars initial visar vid vilket naturfenomen du hittar tredje kontrollens siffra". Glad jag slapp sådana i år. Bankontrollanten J, agerade också löpkontrollant och han hade sedemera full koll på vilka vägval som var felgjorda. Jag gnölade lite på att mitt vänstra öga kändes infekterat och irriterat. Trots att jag hade haft i anti-svampspors-smörj i det. Kom hem till sonen som embarkerade tv-soffan som brukligt. Den stängdes av. Både soffan och tv:n. Tvättstugan var ju bokad. Det är en team-aktivitet hemma hos mig. Det gör det roligare. För fem dagar sedan satte jag in en lins (i det vänstra ögat). Det kändes helknasigt och jag fick aldrig ut den. Inbillade jag mig. Finns ingen, sa alla. Alla överallt. Även alla på jobbet. "Kan du kolla", frågade jag några stycken. "Ett öga rött bara", blev svaret, och nej, någon lins fanns inte att upptäcka. De klokaste råden var just att den har ramlat ut redan. För linser gör så. Jag gnuggade ögat alldeles nyss innan jag kastade in svart 40 grader. På fingret satt en liten lins. Tänkte på hur R sa (erfaren linsbärare). "Det är helt omöjligt att den skulle sitta kvar". Well. För mig var det inte omöjligt! :-)

Marshall Ulrich

He is a "giant"!. Han är living-the-dream konceptet personifierad. Älskar den här youtubaren. Och som tidigare påpekat han bara springer och springer och springer..........

a m e r- I -C A N

Idag när jag vaknar tänker jag; var ska jag springa idag? Jag behöver aldrig brottas med tankarna SKA jag, utan bara ha lyxen att välja och vraka bland ett härligt utbud av Stockholmsskog. Tyvärr smärtar det lite i benet. Men än så länge bara biter jag ihop. Det smålarvar hela tiden. Jag kommer lyssna igen när det pratar högt, men nu blir jag mest irriterad. :-) Marshall i runningamerica08, har en milestone idag. Han har avverkat 2000 miles. Jag älskar milestones. Det finns inget mer motiverande än ett litet mål på väg mot ett ännu större mål. I realiteten betyder det att han redan avverkat två gånger, det som är kvar, dvs 1 106 miles. Det är så sjukt bra kunskap att bära med sig. "Visst klarar jag det här, jag har ju redan gjort det två gånger"! Det är dag 35.
Jag blir så inspirerad och klurar och klurar på vad jag ska hitta på. Men alltid är väl prio ett, bli frisk först, planera dumheter sen?

Globenmuskler

Kom till ett fullt Globen idag:-) Det var kölista och mitt hjärta säger: släpp in alla som vill, jag kan dela med mig av scenen.
Hade lådan med kortsidan fram. Värmde upp. Jobbade med grenslehopp, landa lätt på lådan kom ned med böjda knän 8, + 8 squats x3. Sen gjorde vi squats med hantelpress (typ en cleen and press), 8 hö, 8 vä, 8 squats x 3. Utfallssteg med bakre benet på lådan, hö, vä 8+8x3. Benen klara. Sen lade jag in Burpees (tvekade pga antalet men det gick bra). Några avstod burpees och jag fick fråga "vad är det som gör att ni väljer att inte göra dem"? Lite så :-). Sen körde vi hammercurl 8 st, + axel flies 8 st x3. Därefter framåtlyft 8 st + bröstryggs flies 8 st x 3. Vi hakade på med rotatorn, hö alt vä 7+7x3 (för musikens skull). Det blev sedan bicepscurls, vs tricepspress ovanför huvudet, en hantel i vardera hand. Följt av koncentrerad biceps curl, två hantlar i en hand, samma för tricepspressen. Vi tog ur det sista ur biceps med hjälp av snodden. Två fötter, två händer-curls, olika rytmer. Avslut för biceps koncentrerad curl m snodd 12 st per arm. Innan vi lade bort snodden körde vi bröstrygg igen, men pressposition, med snodden.
Armhävningar, 8x3. Microvila emellan, 4 takter vila, 4 takter till position. Jag vet att man inte kan kalla det vila, sorry! Sen körde vi plankan i form av "plocka porslinstallrikar från sida till sida". De blev dagens "nyhet" för klassen. "Tallrikarna" bestod av 2,5 kg viktplatta. Som vanligt blev det grundlig mage. Raka, sneda, dynamiska, statiska. Dagens klass avslutades med stretch utan musik. Får då jobba med att vara tyst. Misslyckas! :-) Det här är troligen det starkaste gäng jag tränat. Åker jag runt och vickar och vill ha samma upplägg får jag ganska ofta "skala bort" litegrann. Det finns en träningsglädje och jävlar-anamma i salen varenda fredag. Förra veckan satt vi i "båten" i tre minuter och som sista magövning körde vi 200 criss-cross. Det är så härligt att bli så inspirerad som instruktör att se att alla verkligen ger vad de har. Efter klassen fick jag kila till apoteket. Det kändes redan när jag vaknade som om hjärnan och ögonen satt nere på näsan. Allergi mot svampsporer, sa hon i vita rocken, återkommer varje höst runt 25-manna. Yttrar sig som vilken annan allergi som helst, snuvig och andfådd och hostar som en galning på löpturerna, ivarjefall om jag tar i, dessutom galet irriterade ögon. Gick därifrån med en påse "mirakulpiller". Har funderat över hur Gud tänkte när han kastade pollenallergi och nu-ruttnar-naturen allergi på den som har sina högsäsonger just under vår och höst. Borde fråga!

"GÄST-INLÄGG" (saxat/snott/återlämnas ej!)

Validation
OCTOBER 16, 2008
by Charlie Engle
Yesterday was far and away the best day of this journey for me. I woke up in the RV to a driving rain and cold temperatures. Usually this would bring about the dreaded whine “I don’t want to get up”. But today was going to be different. I could just feel it. I knew that this day was the one I had been waiting for. In fact, you could say that I “needed” this day desperately.

Today I was going to the elementary school in Sidney Iowa to help them launch their “Walking to Wellness” program. I say that’s the reason I was going but its not really true. The truth is that I needed their energy. About two weeks ago I had to abandon my attempt to break the record for the fastest crossing of America. When that happened I really felt I had lost my purpose for this journey. I was just muddling along doing the best I could. But for better of worse, I need to feel like I am really doing something to make a difference. Yesterday, I found what I was looking for.

I arrived at an intersection about a mile outside of Sidney and there stood a handful of kids and teachers to run with me (yes I said RUN) all the way to town. This was Mrs. Wehling’s class and I have been anxiously waiting to meet them for a long time. They only really know me as a runner and I decided that they would see me as a runner. So I dropped off the bike and got back on my feet. (Shhh….don’t tell Dr. Paul) We ran into town and there I was met by the rest of the school and faculty. Everyone, including me, was wearing the beautiful bright green shirts provided by News-2-You. The shirt says, RUN CHARLIE RUN on it. We ran as a chaotic bright green group of hundreds around the town square and then on to the school. Never in my life had I been surrounded by such an abundance of pure joy and happiness. The energy was off the charts. A couple of little girls grabbed my hands and we walked and ran and talked all the way to the school. There was not a minute when I wasn’t surrounded by dozens of kids hurling questions at me nonstop. It was fantastic and feel like I could have run 100 miles around that town square.

Then the kids went to their classrooms and I went around and gave each student a small bracelet with a plastic foot on it. Their goal is to collectively run 3106 miles (and then more) to match the miles that Marshall and I will cover. To do this they have to run around their play area 7 times to make one mile and then record their laps in the classroom. Each time they individually cover 2 miles, they get another foot to add to their bracelet. It was a GREAT IDEA and one that should and could be emulated around the country.

After that, we made our way to the auditorium where I got the chance to really talk to the kids about health and fitness and running and life. They asked great questions and funny ones and they gave me gifts of cookies and t-shirts. Their enthusiasm was was so infectious that I felt like my body was kind of humming. This was the feeling that I had been looking for. Actually it is the feeling that I NEED to validate what I am doing. I am just a person like everyone else and I need the positive reinforcement to be reminded that I am on the right track. We all need that sometimes.

After the assembly it was off to the cafeteria for tater tot casserole, green beans and fruit and milk. All in all, it was a good meal and I wandered around making sure that everyone ate their green beans. I had forgotten about the volume of sound that a bunch of kids can generate in a big room with a high ceiling. It was wonderful.

So I said my goodbyes to everyone and headed to the parking lot so that I could leave. But my ride was delayed in taking me back to the route so I just hung around reliving the experience with my crew. Then the doors to the school burst open and out poured loads of kids heading to the play area to do some laps. I ran over and joined in and before I knew it, most of the kids had covered at least one mile and many of them went two miles. The teachers just watched in awe as these kids did what really comes naturally, RUN and PLAY and LAUGH.

During my time at the school I became completely engulfed in the feeling of being a kid myself. That is what I call true freedom of the soul. It is exactly what I needed to be reminded that I am on the right path. I have said often that “when a person wants something badly enough, the world will conspire to make it happen”. (quote from the Alchemist). The problem is that I thought what I wanted was to break a record. The world had other plans for me and if I will just get on board and stop fighting, then I am given exactly what I need right when I need it.

I will never forget my day in Sidney and the time with the kids.
Thanks so much to Mrs. Shannon Wehling and her kids for making it happen. And thanks to the whole school for making me feel so good. You guys are awesome and I am so proud of you for deciding to exercise and eat better and live a better life. I will be coming back to check on you so don’t quit.

I am a different person today.

Charlie

Läs mer på www.runningamerica08.com

Beep beep beep mitt i natten

"hej va gör du"? (Anonyma Nördars Förening). Jag : "Va gör du". ANF: "Ser på tv, du då?" Jag "Fortsätt med det. jag är sjukt irriterad på anonyma mess från män som jag är noll intresserad av" . För hade det varit Sean Penn hade det väl varit listat nummer?

Ont i i hjärtat så jag dööööööör.............

Mobilen beepar. Jag sitter i "Silverpilen" och rattar hemåt efter en lång dag. Det är the little big guy, älskade sonen, som messar;
"Klockan börjar bli mycket kanske dags att komma hem nu baby^^". Med ens känns arbetsdagen som en blås-maskrosblomma... alldeles alldeles underbart fantastiskt lätt........ Det är så härligt att le, innan jag ens öppnat dörren!

Turkstå

Lyft mig älskling!

BMI-mätning av barn

Är det verkligen klok att mäta BMI på fyraåringar? Så har skett i Kalmar län och resultatet blev att 13 procent av barnen är överviktiga. En kort period efter att min son föddes vägde han lika mycket som storasyster gjorde när hon var tre år. Efter det så behöll han sin vikt i säkert två år. Han bara växte på längden. Hade de BMI-mätt min barn hade den första hamnat på undernärd och den andra på övergödd. Idag springer det omkring två normalviktiga morsbarn på det här klotet, och jag är glad att jag slapp den oron och ev skam som en sådan BMI mätning hade fört med sig. Nu fick vi växa och frodas i lugn och ro. Finns det inget som heter sunt (bond)förnuft längre? Jag ska wikipedia på det:-)

gröna blad

Min son har en förkärlek för reaggemusik, jamaicafärger och halvsuspekta t-shirtstryck. Han har dessutom ett bälte i byxorna med gröna blad på. Idag hade en mamma utanför skolan frågat honom; "Vad säger din mamma om att du har det där bältet?".
Han sa, "jag garvade bara och svarade; Ingenting, hon kallar mig Hasch-Henke"!!!!!!!
(Hjälp! Jag väntar bara på att BRIS ska ringa nu!). ((Han får ju inte ens röka lakritspipa)).

s(k)öndag

Har haft en underbar dag. Gjort saker jag älskar. Sprungit i Tyresta (hela parkeringen var full med bilar. Jag tänkte ; alla promenerar, bara jag springer. Märkligt!). Drack en mcD-latte. Köpte tidningen. Åkte till gymmet och tränade lite styrketräning (jag vet - kors i taket). Duschade, bastade. Solen hängde som en saftig, mumsig apelsin i luften och kastade strålar över oss alla.
Dottern messade att Lucca hade 25 grader varmt. Vad härligt! Att hon messade :-) Jag är så glad att jag kan göra som jag vill. Bara äga en hel dag. Det känns fortfarande konstigt på något vis. Efter alla dessa hemmaår med barnen och den icke-relation, very past tense, jag levde i, att huxflux kunna bestämma över en söndag. En skön , härlig söndag. (Och till han som frågade sa jag, "jag är inte omöjlig, jag blir omöjlig", konsekvensanalys. Förlåt! Men jag tänker inte satsa något som jag inte är beredd att förlora, som en skön härlig söndag). Sen eftermiddag bestod av chick-snack. Det är också härligt!

antigenerationssegregation

Årets vinnande lag i 25-manna blev Haldens SK ifrån Norge. Det här är en tävling, som givetvis gynnar lag som har elit, men också gynnar lag som har en bredd. Alla är liksom lika viktiga. Alltifrån små guppande D10-hästsvansar till herrar som plockar ut pensionspengar. Såg små killar pinna ut på fjärde sträckan som knappt såg ut som om de var läskunniga. När vi befinner oss i skogen befinner vi oss väldigt långt ifrån det segregerade Stockholm vi lever i, som har navet kring Stureplan. Tack vare att jag hänger med mycket yngre människor så hänger jag ju ofta på just de ställena, där de hänger. Fast nu ska det villigt erkännnas att den senaste utesäsongen har jag bara harvat i skogen. Var är den generation som lämnat det där stadiet när man är paniskt rädd för att fylla 30 och tror man lika gärna kan dö när man väl fyller 40?? Vi såg de i Italien. Uppblandade med 20, 30, 40 befann sig 50, 60, 70... Och det var inte Italiens svar på 25-manna utan det var uteliv, fikande, vindrickande, matpratande. Tror den svenska medelåldern sitter hemma. Förutom den där klicken som hänger på Riche år ut och år in. Eller kanske det finns terräng utanför Stureplan, bara att jag inte haft rätt karta att hitta dit. Mina barn växte upp med varken farmor, farfar eller mormor och morfar i grannskapet. En dag var jag ute och gick med barnen. Det kommer en äldre man gåendes och min son stannar förskräckt och drar mig i armen. Han säger "Mamma, mamma, en fyllgubbe". Jag blev alldeles förskräckt. Han var helt enkelt rädd för en äldre gentleman med lätt krökt rygg. Då kände jag att nu behöver jag tillbringa mer tid med barnen i orienteringssammanhang. För där hänger små rara gummor och gubbar som klasar på träden.

25manna

Imorgon är det dags för årets stora kavlehändelse för klubblagen. 25 man från en och samma klubb i samma stafettlag. Det är alltid en härlig företeelse. Var länge sedan jag var med då skadorna ramlat som pärlor i bäcken. Laguttagare hade som brukligt satt mig på den sista damsträckan, där för övrigt de bästa elitflickorna brukar samlas. Jag ringde och sa att det är verkligen OK, men betänk att jag inte varit med ordentligt på nära sju år. Han svarade att han kommer alltid se mig som en elitorienterare. Elitorienterare!!! Det var möjligen tjugo år sedan. Ingen kan leva på så gamla meriter. Jag tror att han, efter att ha harvat runt lite bland resultatlistorna från den här säsongen insett att jag kanske skulle degraders till en något mindre krävande sträcka, så det gjordes. Jag hade tagit vilken sträcka som helst, nemas problemas, men nu får jag vara och lajja bland tjejertanter vars sandlåda jag åtminstone kan komma i närheten av. Utan att skämmas totalt. Kanske t o m att det finns någon mer som bär glasögon av samma design som jag?!

squats

Började morgonen med en Muskelklass, Liljeholmen. Det gick otroligt bra och var alldeles fantastiskt roligt att en tjej som tränade för mig på Atalanta 1984 fortfarande kan dyka upp på mina klasser. Hon är så otroligt vacker och jag undrar över hennes fantastiska gener som inte verkar degenereras :-). Jag körde en massa härliga knäböj och utfall och som vanligt blandar jag hej vilt mellan superset och triset och dropset och stegen och allt annat kul man kan göra. Jag älskar muskel för 1. jag bestämmer själv 2. jag kan varva så många olika redskap 3. det finns utrymme att jobba med fler ledvinklar (än inom pumpen). Ja en massa anledningar. Efter klassen hade jag möjlighet vara med på en favoritkollegas (och väns) yogaklass. Den var väldigt väldigt bra. Yoga berättar alltid för mig var defekterna finns för dagen. Givetvis är det gamla brutna benet vingligt fortfarande. Insida lär vänster sida extremt stelt, liksom höger rumpa. Rotationen åt höger är också lite dassig. Träna yoga och gå därifrån med ett kvitto på dagens status. Körde sedan min Ska-Åka-Vasloppet-Kund. Han har varit krasslig så vi fick skära ned på ambitionerna och sista kvarten blev prat-i-kvadrat. Typ. De ringde från Sickla. Panik. 55 min innan klass. Vad gjorde jag? Åkte dit. Laddade upp mig för en Muskel till och en Pilates på det. Jag värmde upp på lådan, sen drog vi på med 100 snabba squats. Resultat: alla blev varma. Sen körde jag på utan pausknapp. Om lunchklassen kändes, vilket den gjorde, var det bara att bita ihop och vara glad och låtsas som om kroppen var tokladdad och det gick kanon. "Berömd" blev jag. Och det värmer ju alltid. Jag funderar ofta på det. Tänk om jag jobbade på Riksskatteverket. Skulle jag då få applåder och beröm när jag går hem från jobbet. Det finns ingen "vinst" i att köra klasser på det sätt som jag gjorde idag. Förutom att jag "ställde upp" och ökade på lite i lönekuvertet, MEN jag har den här konstiga viljan att få ha den här känslan mellan varven, I actually love it, när kroppen känns så där härligt härligt använd. Och känslan av att f-n vad jag orkar. Det gör att det blir mindre jobbigt ta hand om tvätten i tvättstugan. Jag lovar :-)

Sneakers

Skulle handla mjölk häromdagen. Framför mig går ett par med kundvagn och skäller på varandra. Inne vid frukten står ett annat par och hon kastar onda ögat på honom. Vid kakpaketen drar en mamma sitt barn i armen och skriker "Sluuuuta tjaaaata"! Det är ju jättedumt att må bra på bekostnad av de här paren, alldeles urknasigt, men jag blir ändå så himla varm i mig och så härligt nöjd. Att leva med en tonårspojke och ha synkade normer och regler gör livet rätt behagligt. Jamenvisst händer det saker. Men det där skrikandet det finns inte hos oss. Kanske är det den annalkande finanskrisen som gör par stingsliga och kanske är det den jag borde ladda för genom att spana in en eventuell sambodelakostnadernaman. Men jag kan inte få min hjärna att tänka i de banorna. Det är så himla njutbart att bara göra och inte bry sig om att den andra inte gör. För så är det ju oftast. Tog hem en ny manlig bekant och kvittot från sonen kommer som ett brev på posten via mess. Då blir det liksom kört redan innan startpunkten. Inget konstigt för mig alls. För de som känner mig bäst är mina barn. Jag mejlade min dotter "Jag får panik för han har skor, kan jag säga det", "Nja", svarade hon "du kanske inte ska använda just ordet panik". Sonen sa "Mamma, det är verkligen inte han som har skor, det är du som inte har det". Då suckar jag, men bara glatt, och är så glad att så mycket klokskap samlats i min närmiljö.

hitta lösningar på problemen, eller lös problemet

Ibland tillbringar "man" så otroligt mycket tid med att försöka hitta lösningar på problem, istället för att actually lösa problemet.
Kanske är det min orienteringsfostran som gör att jag har så svårt hantera den här problematiken. Jag har då väldigt bra tålamod, speciellt med människor. (Detta gäller inte hårdvaror som datorer, mobiler och bilar). I orienteringsskogen ska du ta dig från start till mål. Du delar upp start till mål i delsträckor, först från ettan till tvåan, sen tvåan till trean osv. Alla sträckor ställer olika sorters krav på dig. Ibland är det lättlöpt stig, ibland ren skogsterräng och ofta långa, tunga mossar eller täta, knappt genomträngliga grönområden. Även inom varje sträcka har du olika små delmoment och olika taktiker som du måste anpassa utifrån hur du ska ta kontrollen på bästa möjliga sätt. Anpassa hastigheten exempelvis. Läsa mer noggrant på kartan in emot kontrollen, eller bara damma på i skogen mot den stora uppfångande stigen. Precis som i livet. När jag kör fast i skogen så står jag ju inte och väntar på att "nånannan" (kallas för nånannanism), ska komma och fånga upp mig och visa var jag är på kartan eller lotsa mig rätt. Jag får vackert ta och leta reda på något som gör att jag kan läsa in mig, komma på spår igen och ta ett nytt beslut eftersom jag körde fast i det senaste. Det viktiga här är att jag måste lösa problemet annars skiter sig hela tävlingsmomentet och hela upplevelsen i sig. Så om ett problem förblir ett problem, år ut och år in, trots idoga försök till att finna lösningar, alltifrån tydliga, konkreta och etablerade lösningar till flummiga och obskyra metoder, ja då är det faktiskt dags att släppa just det där idoga sökandet efter lösningar. Smälla igen datorn, sluta söka i litteratur, lägga ned att gå på föreläsningar, sluta betala för terapi, mm och fanimej bara ta ansvar för att lösa problemet. Eller sluta se det som ett problem. Vilket som :-)

immade igen

Det regnar och jag sitter kvar i bilen till sexton minuter innan starttid. Glasögonen stoppar jag under tröjan tills beepet går att jag ska hoppa inför första repet och ta min startdefinition. Glasögonen på. Defitionens text är mindre än normalt. Nästa beep karta. Tredje beep start. Jag tar första utan större problem, andra likaså. Det immar på glasögonen. Jag torkar. Läser. Springar. Immar. Torkar. Läser springer. Slarvar vid fjärde, immar, torkar dåligt, får leta. Från sjuan läser jag från åttan, då har jag tröttnat på att torka glasögonen och ser inte ens vilken kontrollsiffra jag har. Springer över en höjd, över en stig och får för mig att den är som en hallucination i den hetaste öknen, inser att jag läst fel. Svär och överväger, bryta eller korrigera. I sådan ögonblick tänker jag på min vän megaultralöparen C och korrigerar. Tar åttan efter många om och lika många men. Tar kompassriktning från tvåan till ettan när jag borde ta från nian till tian, märks inte i min immiga värld, men de ligger i linje så ingen katastrof. Vid sista kan jag äntligen skjuta upp glasögonen i pannan och lägga in en spurt på upploppet. Att springa med glasögon i regn kan nog liknas med att köra en cykeltävling med punka! Inte så effektivt.

mattänk

Ett kilo i veckan vill jag tappa, så sa hon. Jag skrev raskt ned matordning, bra val, do´s and don´ts. Allt för att nå det målet. Då kommer det "Men om jag blir hungrig här mellan kan jag ta en smörgås och ett glas mjölk då"?

lokal-sinne

Var på en ny anläggning idag och jag kan inte fatta hur jag kan gå vilse i gymmet! Först hittade jag inte träningssalen, sen hittade jag inte tillbaka till omklädningsrummet. Under klassen sa jag att jag hade varit i "Spanien och ätit glass". Varpå en kund replikerade "Men du skulle ju till Italien". Då säger jag "Ja, men jag har så dassigt lokalsinne!". Alltså. Ibland får jag t o m fråga mig själv "Hur tänkte du nu?". Fast de skrattade gott och ett skratt involverar fler muskler än en bicepscurl.