HärligaHolland

Sonen älskade Amsterdam. Jag med. Han älskade flummet, skräckförtjusningen i möjligheten att stoppa in huvudet i ingången till en coffeeshop och känna sötsliskiga doften av marijuana. Red Light District var inte lika spännande på plats och det var med sorg i ögat och ont i hjärtat han såg tjejerna stå och posera i de små båsen med fönster ut mot gatan. "Skulle kunna vara syrran", sa han ledsamt, "kom vi går härifrån". Må gudarna och lärarna och alla andra antidrogare förlåta mig, men han har med en packe tshirts hem med helt galna budskap. Men på armen har han ett blått plastarmband med texten "Local Hero - mot knark". Härligt var också pizzaslajsarna som man inmundigande ståendes mot en gatustolpe. NewYorkigt. Han var lycklig. Själv älskade jag the scenery, alla cyklar och alla som cyklade, alla galet otroligt generösa cykelparkeringar och cykelgator. Alla utan hjälm. Till och med bebisarna. Inte bra. Frågade en inhemsk varför. Hon sa folk har cyklat sen barnsben. Alla är vana. Både vid cyklister och bilar och tvärtom. Jaha. En ramlad bebis i gatan är ju dock en ramlad bebis för mycket, tycker jag. Det var reunion. Vi-från-hela-världen-som-pluggade-i-usa-83-senioråret-i-highschool. Det var smockat schema. Museum, cheese market, stadsbesök, fotoutställning, gemensamma middagar, seglats (sketakul) mm. Ankomst torsdag. Avresa söndag. Tid för en löprunda? Nej! De hade glömt mig. Det roliga var att en av tjejerna tyckte att jag (och alla andra löpare) borde ha större nytta av terapi än av löpning. (Eeeeh???!!). Alltså. Hon är supertrevlig och har råkat ut för en massa elakheter och hon ville bara väl, för allt prat har hjälpt henne och hon ville bara hjälpa mig, för hon känner till mitt gamla bagage och drar en hela massa paralleller. Men det är ändå så himla lustigt. Hon sa "terapi is really good och det kanske gör att du kan springa mindre". ??!!! För folk som inte springer, har väldigt svårt att förstå oss som springer, och gör sina egna tolkningar av varför vi gör det och varför vi har behovet. Jag tänkte på alla hästar som reds runt där vi var. Det skulle ju låta toklustigt att säga att det är bättre att skicka hästarna i terapi än ta ut dem på en ridtur. Eller samma till alla fotbollsspelare. "Ska du träna fotboll nu igen? Är det inte bättre du går till the shrink?". Jag tror det är kanon med en terapeut. Egentid, prata-om-bara-mig-tid, hela paketet. Men då krävs (?) det att man bor två i ett barna-hushåll och delar på bilförsäkringen och "måste-tiden" (jobba, handla, laga mat, tvätta, städa, läxor, fostra... ja ni vet). Ja, jag vet inte. Men just det här kring löpning ses av vissa (många?) som någon form av flykt ifrån själen. Men the secret för alla er som missat det, är det  ju faktiskt helt-j-v-tvärtom-språket i ett nötskal. För det som är "stort och jobbigt" när uppvärmningen börjar är "litet och hanterbart" när det lättas på  skosnörena. Det som är "litet och bra" när uppvärmningen börjar är "stort och härligt" när det lättas på skosnörena. Så enkelt är det. (Sista morgonen hann jag en liten runda. Längs beachen i Egdmond-Binnen).

Dagens PS. Amsterdam är FANTASTISTKT. 

bebisar på hög höjd

Nu lanseras det bebisskor med klack. 10 cm. Bebisskor är för sådana som ännu inte kan gå. När bebisar kan gå blir de barn. Blöja och lackskor med klack? Inte för jag vill vara någon bakåtsträvare, men behövs sådant?! Ibland är jag ju bara så äckligt läskigt underbart lyckligt glad över att jag fick bebisbarn när det fortfarande funkade att klä bebisar som bebisar och barn som barn. Så man liksom slapp ens stå,  framför de där monstruösa skorna och överhuvudtaget ifrågasätta om de skulle passa på T. Eller så sadlar jag om nu, fortbildar mig, för att kunna möta behovet från dessa bebismammors framtida behov av att behöva ta sina småänglaflickor till (bebis-, barn-) tonårsortopeden. 

Alla hjärtar skogen

Idag hade jag en cykelklass på lunchen och en tjej av 40 svarade Ja när jag frågade hur många som varit i Tyresta by. Kanske de andra inte ville svara. Well. Nu är det ivarjefall bekräftat. Svenska folket älskar sin allemansrätt och vill inte betala för att springa ett varv på elljusspåret. Please ingen stig-skatt. Det vore verkligen för överjävligt. Pojkarna vill fiska och jaga i skogen och flickorna vill ha picnic och gå stavgång. Men hallå alla skogshuldror, det kan väl ändå inte stämma? Vi vill springa över bergen och ruscha nedför stupen, sugas fast i blötmossarna, hitta kontroller, köra mountainbike och bada näck.  

kattspyor

Får för mig att jag ska steka egna köttbullar. Är på gott humör efter att ha joggat (ja, jag joggar nuförtiden) borta vid Nackamasterna. Jag frågar sonen varför de inte blir runda när jag steker dem och att jag inte bara kan vippa på stekpannan, för att få dem att rulla runt, så som Mat-Tina gör. Han svarar:  "Men titta på dem, de ser ju ut som kattspyor innan du steker dem". Vi blickar båda ned på skärbrädan där de ligger pre-stekning. Han plockar upp en "spya" och rullar den rund och fin i handflatan. Jag vet inte om han ser min nedstämda blick för han forsätter ivarjefall; "Men det är ju det som skiljer dina köttbullar från köpta och de är ju ändå godare". 

midsommarregn

.... vet ni hur det doftar när ett stilla midsommarregn faller över de solvarma odonbuskarna i den stora mossen vid Årsjön när jag springer över spången, vidare in på skogsstigen som tar mig tillbaka till Tyresta by?

sengångare

Sena arbetsdagar ger sena nätter. För man måste ju hinna med det andra i livet också. Ni vet. Handla. Laga mat. Städa. Tvätta och alla andra göromål som går att leja ut på svartbetalda husnållsnära-tjänster-tekniker. But I don´t. Då. Då ska jag sätta mig ned och tänka "Stopp Andas Tänk" istället för att ta itu med de där sakerna där man behöver vara klarvaken, mätt och på toppen av dygnsintelligensen. Missar det ibland. För att jag ska - bara. Då blir det så sjukt galet fel och galet fel går inte att åtgärda när det krävs personlig kommunikation meden nattstängd kundservice och så kan jag inte sova. Vaknar trött och kopplar på autopiloten som också kan blir trött och mobilen.... Var i h-e lade jag mobilen. Alla ställen utom hemma. Eftersom jag varit på just de ställena. Väcker sonen. Behöver åka igen. Hämta mobilen. Jobba en timme här sen hit och sen dit och tillbaka en timme här.

Jag säger till sonen när han känner sig som en medstressare till sin mamma, att "det här är livet". Han stannar upp med sin sömndruckna blick, gårdagens t-shirt, och nattrufsiga hår, så säger han "Nej mamma, det här är du". 

EM fortgår

Min söta väninna tycker absolut att det fortfarande finns anledning att hänga sig kvar under fotbolls-EM. Hon säger "Heja Portugal" och det är väl OK att säga nu när svenska grabbsen sitter på flyget hem igen!

Örebrostorlek

Idag har vi fått lära att Örebro är "fetast i landet" med "14% fetma". Stockholms siffra är 10.

Jag ogillar ordet "fet". I de flesta fall så används det ju dessutom felaktigt. Jag hör dagligen tjejer, i undantagsfall även killar,  säga att de är "feta". Det är då man ska fråga "vad handlar det om?". Frustration över att aldrig han går ut med soporna. Kär i någon som är okär. Jobbet är trist. Det händer ingenting. Lönen är slut??!! Ja, ni vet. För det är ju uppenbarligen solklart case att personen ifråga inte är kroppsligt fet. För det krävs en BMi på 30, eller, som jag ser det en bättre "måttstock", en fettprocent på 40. Att gå omkring och vara lite överviktig, eller trivselviktig, är en helt annan femma. Även helvetet har ju som sagt en gradering. Nu laddar vi för fotboll och midsommar! 

Dagens tisdag

* Lucky you, alla som fick se Robyn. Hon är ju så skönt makalös. * Härliga dottern som vågade hoppa från en 10m hög bro rakt ned i en flod i Skottland * Tack snälla sonen för spaghetti och korv när jag kom hem efter en lång arbetsdag * Hade en skön lättjogg på en helt ny osprungen stig vid Helllas, efteråt fanns det bara kanelbullar, för sent för matbeställning. Men en kanelbulle är ju något slags mat det med * Full cykelklass på lunchen. Trodde sommaren och utelunchernas tid var här.  *Råmysigt tackbrev från de som jag egentligen borde tacka. Tack! * Fantastiska Charlie i Runner´s World * Pilates och sen hem. Bra bokat (o-bokat). * Saknar dig Åsa, ville dansa groda med dig, byt skift! * Min rastlösa själ vet varför den är rastlös. Genetiskt arv! Bra sak att veta. Men rastlös kan ha lugn också. Fast med tempo * Tre gudfadrarfilmer ska vi beta av sonen och jag. På en dag? Då blir det morgonjogg och pizzabud. 

Pelorus

Jag och barnen gick förbi "Pelorus" i helgen. Någon Roman Abramovich såg vi inte till men han kanske stretchade med Chelsea. Vilken båt. Jag har svårt se skillnad på båt och båt, men det här var tydligt och klart en båt. Sökes det skurtant till den är jag på. (Sorry kids)! 

Stigfinnare

Ibland kan livet te sig att det inte går att prata om det. För man är så rädd att få fel reaktioner från folk man tycker om att man väljer att vara tyst av rädsla att inte blir förstådd. Där befinner jag mig idag. Men mitt i allt detta tog jag en löparrunda. I ett land vars språk jag inte talar. Det fanns liksom inte utrymme  för att springa vilse. Jag gillar att springa. Även vilse. Speciellt om jag har tid. Det gör vardagen lite mer spännande. Men. Jag sprang små grusvägar som korsade hitan och ditan och hade bestämt mig för 40 minuter. Mer skulle jag inte hinna och inte det onda i benet tåla. Vid varje korsning ritade jag ett gigantisk E med foten. Vilken tur. Jag påbörjade två vägvalsfel på vägen tillbaka, tack vara avsaknaden av E kunde jag snabbt korrigera mig själv. Så himla bra. Jag var tillbaka vid startposition efter 40 minuter. Härligt var det (på bekostnad av ont) :-) 

Träningsglada kläder

Att få se de nya kollektionerna och få beställa ur de nya, fortfarande tryckerivarma, katalogerna hos Röhnisch är större än självaste julafton. Idag var det dags igen. Denna säsong fick jag själv vara med och inspirera till en liten "löp-linje". Hur kul som helst. Solen sken. Molnet, det tunga molnet, var den lilla "pamphlet" som tryckts ut med inspiration till små träningsstunder i all enkelhet och den där lilla bilden längst ned i högra hörnet fick barnen att astjuta i skrattattacker. "Du ser ut som en svamp"! Och det var den snällaste kommentaren. Hur många ex kommer att flyga ut i de svenska och europeiska sportbutikerna?? En liten del av min familj tyckte att jag hade blåst vad som kunde ha varit århundradets kontakt-annons. Visste inte om jag själv skulle skratta eller gråta, och förbannade den där halvpsykotiska frisörskan jag hamnade oss som trimmade mig till en grekisk matrona i huvudet så jag sen fick klippa mig tre gånger på tre veckor, men det hjälpte inte heller.  Jag uteslöt gråta men det beror snarare på att jag haft så sjukt många katastrofer i mitt liv att det här fick bli en  pyttepytteliten händelse. Om än inte angenäm. Men imorgon kommer jag skratta åt den. Men inte förrän imorgon. 

Mångalen

Tack snälla ex-J för att du lade tid på att mecka och pilla med min bil så att den nu lyser på alla cylindrar. Jag bad om "hjälp" och jag fick "hjälp" och jag tog emot "hjälp". Wow. Ska göra ett tokstort X i taket, för att påminna mig om denna händelse. Jag är så tacksam och när jag sa att  "I owe you,  hjärtat", svarade han så härlig som han är, "Ja, eller en fika kan också funka." :-) Well, när ni ser någon på gatan i natt som både blinkar, har helljus och halvljus och parkeringsljus och varningsljus och andra ljus på så är det bara jag som är ute och testar/festar. 

Orädda pojkar springer långt som "f-n"

När ska Charlie springa runt klotet? 

Rädda mammor gör rädda pojkar??? :-)

Häromdagen gick jag på Söder. Då kom Pappacykel med bebissits, sen lillpojkecykel och sen mammacykel. Pappacykel cyklade först. Mittemellan cyklade lillpojken. Sist mamsen. Alla hade hjälm och allt såg verkligen kanonrätt ut. Så hör jag den sist cyklande mamman skrika på sin lilla son.  Om och om igen. Han cyklar så som pojkar ska. När de lär sig cykla. Experimenterande. Han vickade lite på styret, körde lite lätt sicksack. Och mamma skrek. "Håll styret rakt". "Sluta nu". "Sluta vingla med cykeln"."XXX". Ja, hon skrek och han slutade. Till slut. Då ville jag också skrika. Men jag avstod.

Jag ville skrika "Sketabra killen, öva balans och koordination. Du kommer bli en superbra cyklist". Det hade ju varit hur bra som helst för om den här lilla citykillen någon gång kanske cyklar i skogen med sina klasspolare så slipper han kliva av cykeln, eller ramla,  så fort det kommer en rot på en stig, bara för att han har en mamma som "fortfarande" skriker i hans huvud. Att leka med cykeln gör att han kan bibehålla glädjen och utmaningen i att cykla. För om han inte får det, ja då kanske lilla mamma kommer få stå vid sidan om ett TV-spel och skrika i stället!

soulmate

Vissa kan bara säga det så bra! Den här lyssnar"hon och jag" på just nu. Om och om igen. Så vi kan recitera texten helt utantill. Texter som säger det andra säger och sagt men bara ever så lite annorlunda att det blir så klockrent rätt "typ" :-) Eftersom våra hjärnor fungerar lika har vi båda fastnat för "someone who knows how to love you without being told". Sist jag blev bjuden på dejt sa jag "mitt dygn har 24 timmar, tillbringar 12 på jobbet, 8 i sängen (önskvärt), 4 timmar kvar, ska jag tillbringa dessa med en man ska han vara som ett slagskott i knävecken och det är inte du". Rösten och ögonen var väldigt vänliga, men det krävdes ändå att jag "liksom" tog i. Det krävs ibland. Sen kan jag inte låta bli att tycka det är så härligt att kunna gå omkring och vara sådär energihöjande småkär. Hemligheten med freemalelivet är just det. Fjärilskär lite här och lite där. 

Blåvita Bantarbrudar

Läste i en "undersökning"  i Expressen idag att 57 procent av Sveriges kvinnor bantar. 57%!!!!!!!!!!!!!!!! Fatta varför Sverige måste kvotera kvinnor in i styrelser. Vi är ju upptagna med att banta. De andra procentenheterna springer förhoppningsvis maraton, orienterar eller tränar på Sats.  PS Det enda blöta man kan finna i Stockholm just nu, förutom det broarna är byggt på, måste vara gungflyna, Ågestatian.  (Såg tre älgar i Ågestaskogen. Wow-känsla!), kram tjejer!