smärtskala

Idag har jag börjat jobba med ett nytt begrepp : "smärt-skala". Förut har det bestått av 1. Har ont - kan springa 2. Har ont - kan inte springa en meter. Nu ska jag ha en skala på 0-10. 0 lär jag inte stå på förrän jag återföds i nästa liv. Idag ligger jag 4-6 någonstans. Upp till 4 kör jag på. Men 5-6 ska jag bromsa. Hur f-n kunde jag lova det. Innan januariolyckan förra året låg jag 7-8-9. Efter sista lååååångpasset snosade jag på 10:an, för då hade jag svårt sätta fötterna i golvet på morgonen och jag gick utan att flexa foten. Jag släpade den längs golvet. Desutom åt jag smärtstillande konstant. Jag är van att ha smärta. Men som jag nu verkligen ska tuta i mig själv som ett mantra "jag-vill-springa-när-jag-är-80-jag-vill-springa-när-jag-är-80", ja då är det bara att lägga ner mina "Charliedrömmar", (epitet för något galet äckligt långt). De är nedlagda:-) Nu blir det orientering som gäller i vår. Kortare tid i terräng. Kroppsligt vänligare underlag. Jag har dock lyckats få peroneus-kontakt och är snart ikapp vänster ben. Men hälsenan är stel och smärtsam. Tvärdrag 2 min om dagen. Har gått lite bet där. Men nära. Om jag återigen hamnar i en situation där jag inte kan springa jag då kommer min livssmärta ligga på en 10:a. En klar 10:a.