I morse får hon reda på att hon ska till Canada. Hon blir så glad att hon ber om att få följa med på orientering. Jag är i chock. Det måste ha blivit en tillfällig kemisk obalans i hennes intelligenta hjärnmiljö. Vi åker. En fjärdeplats får jag med mig hem och i handen håler hon ett fat med äpplepaj och vamiljsås till liten bror. Inga hembakar så maffigt som orienterare.
Hon läser i tidningen att mobilnumren är på väg att ta slut, så det ska startas en ny nummerserie. "Jaha" säger jag, "vilken då?". Hon svarar "072". Då säger jag "Men det vill man ju inte ha". Då skjuter hon den där blicken igen, som bara hon har, och som kommer när hennes mor säger något helt obegripligt men som hon ända fackar in i hjärnhalvan "en himla massa skoj" och så skrattar vi så vi nästan tjuter, så mycket faktiskt att hon bräker "mamma, du får inte säga såna där saker, när jag är nysminkad". Jag kan bara inte fatta hur jag kan ha så galet roligt och skratta så läskigt mycket ihop med någon åt saker som ibland är så, så, betydelselösa och verkligen inte har någon logik eller mening alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar