immade igen

Det regnar och jag sitter kvar i bilen till sexton minuter innan starttid. Glasögonen stoppar jag under tröjan tills beepet går att jag ska hoppa inför första repet och ta min startdefinition. Glasögonen på. Defitionens text är mindre än normalt. Nästa beep karta. Tredje beep start. Jag tar första utan större problem, andra likaså. Det immar på glasögonen. Jag torkar. Läser. Springar. Immar. Torkar. Läser springer. Slarvar vid fjärde, immar, torkar dåligt, får leta. Från sjuan läser jag från åttan, då har jag tröttnat på att torka glasögonen och ser inte ens vilken kontrollsiffra jag har. Springer över en höjd, över en stig och får för mig att den är som en hallucination i den hetaste öknen, inser att jag läst fel. Svär och överväger, bryta eller korrigera. I sådan ögonblick tänker jag på min vän megaultralöparen C och korrigerar. Tar åttan efter många om och lika många men. Tar kompassriktning från tvåan till ettan när jag borde ta från nian till tian, märks inte i min immiga värld, men de ligger i linje så ingen katastrof. Vid sista kan jag äntligen skjuta upp glasögonen i pannan och lägga in en spurt på upploppet. Att springa med glasögon i regn kan nog liknas med att köra en cykeltävling med punka! Inte så effektivt.