fredag 31 oktober 2008

stamina

Min attraktion för människor i rörelse är stor och tydlig. Marshall Ulrich som nu springer på upploppet i RunningAmerica08, gör dag ut och dag in 60 miles. Jag skrev till honom att det borde bli hans trademark. Jag kommer aldrig att kunna se 60 miles i skrift någonstans utan att koppla ihop det med Marshall. Oavsett väder, oavsett vind, oavsett status på knäproblem, benhinnor och hälsenor har han klivit upp varje dag och betat av 60 miles. Vilket är nära 10 mil. Detta har han nu gjort i 48 dagar. Jag kommer spricka av glädje när han sätter sin högra fot inom New Yorks citygräns. Tårarna kommer rinna mer än när Sanna Kallur står på prispallen. Han är en gigant och det är så sjukt härligt att andra människor sätter ribban för vad som är möjligt, så vi andra åtminstone kan få arslet ur vagnen för 20 min på löpbandet på Sats.

Ofta är tidningar fyllda med "bullshit" kring just träning och kost. ibland sämre bullshit och ibland nästan bra bullshit. Andra gånger helt enkelt bra saker. Alla vet att träning är bra både ur socialt perspektiv och hälsoperspektiv. Igår förkunnade en kollega att 1 av 10 tränar "organiserat" och regelbundet (1 g /v) inom gym/FS/annan förening.......... 9 av 10 gör det inte. Jag undrar då alltid "vad i hela världen gör de där nio-av-tio-människorna?".

måndag 27 oktober 2008

Korv från falun


Nu trasslar peroneus och tractus läbbigt mycket, så jag känner att löppassen passar jag. Väljer att tävla istället. Så idag blev den en spinning blue. Imorgon är det natt-tävling. Onsdag träningstävling. Torsdag en blå igen kanske. Fredag ev vila. Lördag tokladda inför söndagens långdistans OL. Härligt att bestämma redan på måndag hur bra veckan ska bli. Den här bruden som är "inneboende" här igen. (Hon åkte som blondie och kom hem som brunettan...........). Hon hade gjort raggmunk och lingonsylt tills jag kom hem efter jobbet och träningen. (Hon åker snart igen... vill inte tänka på det). Hur gör man raggmunk? Undrar om äpplet kan kastas flera mil från päronträdet? För min farmor var ju trots allt husmor på Harpsund och hon lagade mat till alltifrån Palme och hans föregångare, till ryska magnater och Björn Borg even, så något kanske har flagnat av och skuttat över två generationer för pappa kunde bara steka falukorv. Men han gjorde det snitsigt. Ibland skar han runda fina. ibland skar han långa feta, eller långa smala. Tror fasen han fick till tärningar någon gång också.

söndag 26 oktober 2008

Vi hjärtar Sven-Göran

När Sven säger till Göran, och kastar en blick på Patrik 1,5, att "vi har ju pratat om att skaffa hund", då trillar tårarna stilla på oss alla tre.......

fredag 24 oktober 2008

messess

Ibland dimper det ner små guldkorn i messboxen. Såna som får mig att le, skratta, bli varm och solen skiner starkare, löven och blommorna får klarare färger, gräset är grönare och jag är f-nimej lyckligare än..än "allt". Så tror jag.
"Fick alla rätt på den enkla delen av provet å sen den svåra fick ja några poäng..." Jag läste det flera gånger och så kände jag vad står det egentligen, sen kom känslan som kopplades till varje ord. Sen kom insikten om att det är precis det här det handlar om.
Det är det här jag har gett. Implanterat. Sått och nu står skörden i full blom. För vad kan vara viktigare än målet upphöjt i känslan upphöjt i egen önskvärd och uppfattad framgång............ Jag älskar min liv med han som knåpade ihop det där messet!

onsdag 22 oktober 2008

kartkontakt

Inte en enda hjärncell sysselsatte sig med kartläsning idag på Luffarligans tävling vid Älta IP. Jag var nog mest upptagen med att vara lycklig över att ha henne hemma igen. "Är du min tvilling", frågade hon i bilen när jag började sjunga på den sång som hon själv sjöng på i sitt vackra huvud. Vi har tillbringat dagen tillsammans. Min blev en ledig dag. Började med en härlig skogstur i höstsol bland dansande löv, blöta sankmarker och hyggesbråten. Hon tog en varm kopp te efter promenad i väntan på mig. Vi duschade och bytte om ihop. Sen fick hon fixa naglarna hos proffs och vi tog med hämtmat till oss alla. Följdes av "Vicky Christina Barcelona", Vi satt på andra raden Filmstaden Sickla, med varma popcorn i knäet. Underbar film. Nu börjar kvällen krypa på oss på allvar. Tänk att en vanlig vardag kan kännas så oförskämt härlig och ledig. Idag finns det mycket kärlek, mina två underbara.

tisdag 21 oktober 2008

Vetskap


Jag tycker om att "veta". Så här långt har jag kvar att cykla. Så här långt har jag kvar att springa. Så här många dagar till jul. Ibland går det så himla fort att jag inte hinner med att ha den typen av koll. Det gör inget det heller. MEN vad gäller saker man längtar efter, då är det skönt med nedräkning. Långlillebror och jag hade jag inget riktigt datum på när vår tredje part skulle komma hem. Det var liksom kanske jul, nästa sommar, torsdag, fredag, lördag, söndag, måndag, nåndag................ ända tills det blev tisdag. I kväll! En sån himla glad överraskning. I kylskåpet finns lite sånt hon gillar. Lägenheten (mitt plan) doftar citron och sen får H ansvara för dofterna en trappa ned. Men det ska bli så himla härligt! Jag längtar brutalt och när hon frågade "Har du några klasser jag kan gå på"? Då höll jag på att spricka av glädjerus. En massa sånt ska det bli. Förutom, för hennes del, kompishäng o krogsväng så blir det gladträning, pratlatte, softabio.
Välkommen hem.

söndag 19 oktober 2008

Ett öga rött

Vaknade och ville inte vakna. Men hade ju lovat K att komma och springa Handicaploppet. Var där precis innan start. (Jag hittade ju dit). Hon hade gjort världens raraste bana. Den var lagd i ett superhärligt område att springa i. Rebusarna var lagom småkluriga och man slapp, som annars brukligt, stå i en mossig gammal sumpmark och frysa fötterna av sig under tiden som man ska klura ut "under det femtonde kriget i det artonde landet stupade den tredje konungen vars nittonde fru har ett mellannamn vars initial visar vid vilket naturfenomen du hittar tredje kontrollens siffra". Glad jag slapp sådana i år. Bankontrollanten J, agerade också löpkontrollant och han hade sedemera full koll på vilka vägval som var felgjorda. Jag gnölade lite på att mitt vänstra öga kändes infekterat och irriterat. Trots att jag hade haft i anti-svampspors-smörj i det. Kom hem till sonen som embarkerade tv-soffan som brukligt. Den stängdes av. Både soffan och tv:n. Tvättstugan var ju bokad. Det är en team-aktivitet hemma hos mig. Det gör det roligare. För fem dagar sedan satte jag in en lins (i det vänstra ögat). Det kändes helknasigt och jag fick aldrig ut den. Inbillade jag mig. Finns ingen, sa alla. Alla överallt. Även alla på jobbet. "Kan du kolla", frågade jag några stycken. "Ett öga rött bara", blev svaret, och nej, någon lins fanns inte att upptäcka. De klokaste råden var just att den har ramlat ut redan. För linser gör så. Jag gnuggade ögat alldeles nyss innan jag kastade in svart 40 grader. På fingret satt en liten lins. Tänkte på hur R sa (erfaren linsbärare). "Det är helt omöjligt att den skulle sitta kvar". Well. För mig var det inte omöjligt! :-)

lördag 18 oktober 2008

Marshall Ulrich

He is a "giant"!. Han är living-the-dream konceptet personifierad. Älskar den här youtubaren. Och som tidigare påpekat han bara springer och springer och springer..........

a m e r- I -C A N

Idag när jag vaknar tänker jag; var ska jag springa idag? Jag behöver aldrig brottas med tankarna SKA jag, utan bara ha lyxen att välja och vraka bland ett härligt utbud av Stockholmsskog. Tyvärr smärtar det lite i benet. Men än så länge bara biter jag ihop. Det smålarvar hela tiden. Jag kommer lyssna igen när det pratar högt, men nu blir jag mest irriterad. :-) Marshall i runningamerica08, har en milestone idag. Han har avverkat 2000 miles. Jag älskar milestones. Det finns inget mer motiverande än ett litet mål på väg mot ett ännu större mål. I realiteten betyder det att han redan avverkat två gånger, det som är kvar, dvs 1 106 miles. Det är så sjukt bra kunskap att bära med sig. "Visst klarar jag det här, jag har ju redan gjort det två gånger"! Det är dag 35.
Jag blir så inspirerad och klurar och klurar på vad jag ska hitta på. Men alltid är väl prio ett, bli frisk först, planera dumheter sen?

fredag 17 oktober 2008

Globenmuskler


Kom till ett fullt Globen idag:-) Det var kölista och mitt hjärta säger: släpp in alla som vill, jag kan dela med mig av scenen.
Hade lådan med kortsidan fram. Värmde upp. Jobbade med grenslehopp, landa lätt på lådan kom ned med böjda knän 8, + 8 squats x3. Sen gjorde vi squats med hantelpress (typ en cleen and press), 8 hö, 8 vä, 8 squats x 3. Utfallssteg med bakre benet på lådan, hö, vä 8+8x3. Benen klara. Sen lade jag in Burpees (tvekade pga antalet men det gick bra). Några avstod burpees och jag fick fråga "vad är det som gör att ni väljer att inte göra dem"? Lite så :-). Sen körde vi hammercurl 8 st, + axel flies 8 st x3. Därefter framåtlyft 8 st + bröstryggs flies 8 st x 3. Vi hakade på med rotatorn, hö alt vä 7+7x3 (för musikens skull). Det blev sedan bicepscurls, vs tricepspress ovanför huvudet, en hantel i vardera hand. Följt av koncentrerad biceps curl, två hantlar i en hand, samma för tricepspressen. Vi tog ur det sista ur biceps med hjälp av snodden. Två fötter, två händer-curls, olika rytmer. Avslut för biceps koncentrerad curl m snodd 12 st per arm. Innan vi lade bort snodden körde vi bröstrygg igen, men pressposition, med snodden.
Armhävningar, 8x3. Microvila emellan, 4 takter vila, 4 takter till position. Jag vet att man inte kan kalla det vila, sorry! Sen körde vi plankan i form av "plocka porslinstallrikar från sida till sida". De blev dagens "nyhet" för klassen. "Tallrikarna" bestod av 2,5 kg viktplatta. Som vanligt blev det grundlig mage. Raka, sneda, dynamiska, statiska. Dagens klass avslutades med stretch utan musik. Får då jobba med att vara tyst. Misslyckas! :-) Det här är troligen det starkaste gäng jag tränat. Åker jag runt och vickar och vill ha samma upplägg får jag ganska ofta "skala bort" litegrann. Det finns en träningsglädje och jävlar-anamma i salen varenda fredag. Förra veckan satt vi i "båten" i tre minuter och som sista magövning körde vi 200 criss-cross. Det är så härligt att bli så inspirerad som instruktör att se att alla verkligen ger vad de har. Efter klassen fick jag kila till apoteket. Det kändes redan när jag vaknade som om hjärnan och ögonen satt nere på näsan. Allergi mot svampsporer, sa hon i vita rocken, återkommer varje höst runt 25-manna. Yttrar sig som vilken annan allergi som helst, snuvig och andfådd och hostar som en galning på löpturerna, ivarjefall om jag tar i, dessutom galet irriterade ögon. Gick därifrån med en påse "mirakulpiller". Har funderat över hur Gud tänkte när han kastade pollenallergi och nu-ruttnar-naturen allergi på den som har sina högsäsonger just under vår och höst. Borde fråga!

"GÄST-INLÄGG" (saxat/snott/återlämnas ej!)

Validation
OCTOBER 16, 2008
by Charlie Engle
Yesterday was far and away the best day of this journey for me. I woke up in the RV to a driving rain and cold temperatures. Usually this would bring about the dreaded whine “I don’t want to get up”. But today was going to be different. I could just feel it. I knew that this day was the one I had been waiting for. In fact, you could say that I “needed” this day desperately.

Today I was going to the elementary school in Sidney Iowa to help them launch their “Walking to Wellness” program. I say that’s the reason I was going but its not really true. The truth is that I needed their energy. About two weeks ago I had to abandon my attempt to break the record for the fastest crossing of America. When that happened I really felt I had lost my purpose for this journey. I was just muddling along doing the best I could. But for better of worse, I need to feel like I am really doing something to make a difference. Yesterday, I found what I was looking for.

I arrived at an intersection about a mile outside of Sidney and there stood a handful of kids and teachers to run with me (yes I said RUN) all the way to town. This was Mrs. Wehling’s class and I have been anxiously waiting to meet them for a long time. They only really know me as a runner and I decided that they would see me as a runner. So I dropped off the bike and got back on my feet. (Shhh….don’t tell Dr. Paul) We ran into town and there I was met by the rest of the school and faculty. Everyone, including me, was wearing the beautiful bright green shirts provided by News-2-You. The shirt says, RUN CHARLIE RUN on it. We ran as a chaotic bright green group of hundreds around the town square and then on to the school. Never in my life had I been surrounded by such an abundance of pure joy and happiness. The energy was off the charts. A couple of little girls grabbed my hands and we walked and ran and talked all the way to the school. There was not a minute when I wasn’t surrounded by dozens of kids hurling questions at me nonstop. It was fantastic and feel like I could have run 100 miles around that town square.

Then the kids went to their classrooms and I went around and gave each student a small bracelet with a plastic foot on it. Their goal is to collectively run 3106 miles (and then more) to match the miles that Marshall and I will cover. To do this they have to run around their play area 7 times to make one mile and then record their laps in the classroom. Each time they individually cover 2 miles, they get another foot to add to their bracelet. It was a GREAT IDEA and one that should and could be emulated around the country.

After that, we made our way to the auditorium where I got the chance to really talk to the kids about health and fitness and running and life. They asked great questions and funny ones and they gave me gifts of cookies and t-shirts. Their enthusiasm was was so infectious that I felt like my body was kind of humming. This was the feeling that I had been looking for. Actually it is the feeling that I NEED to validate what I am doing. I am just a person like everyone else and I need the positive reinforcement to be reminded that I am on the right track. We all need that sometimes.

After the assembly it was off to the cafeteria for tater tot casserole, green beans and fruit and milk. All in all, it was a good meal and I wandered around making sure that everyone ate their green beans. I had forgotten about the volume of sound that a bunch of kids can generate in a big room with a high ceiling. It was wonderful.

So I said my goodbyes to everyone and headed to the parking lot so that I could leave. But my ride was delayed in taking me back to the route so I just hung around reliving the experience with my crew. Then the doors to the school burst open and out poured loads of kids heading to the play area to do some laps. I ran over and joined in and before I knew it, most of the kids had covered at least one mile and many of them went two miles. The teachers just watched in awe as these kids did what really comes naturally, RUN and PLAY and LAUGH.

During my time at the school I became completely engulfed in the feeling of being a kid myself. That is what I call true freedom of the soul. It is exactly what I needed to be reminded that I am on the right path. I have said often that “when a person wants something badly enough, the world will conspire to make it happen”. (quote from the Alchemist). The problem is that I thought what I wanted was to break a record. The world had other plans for me and if I will just get on board and stop fighting, then I am given exactly what I need right when I need it.

I will never forget my day in Sidney and the time with the kids.
Thanks so much to Mrs. Shannon Wehling and her kids for making it happen. And thanks to the whole school for making me feel so good. You guys are awesome and I am so proud of you for deciding to exercise and eat better and live a better life. I will be coming back to check on you so don’t quit.

I am a different person today.

Charlie

Läs mer på www.runningamerica08.com

torsdag 16 oktober 2008

Beep beep beep mitt i natten

"hej va gör du"? (Anonyma Nördars Förening). Jag : "Va gör du". ANF: "Ser på tv, du då?" Jag "Fortsätt med det. jag är sjukt irriterad på anonyma mess från män som jag är noll intresserad av" . För hade det varit Sean Penn hade det väl varit listat nummer?

onsdag 15 oktober 2008

Ont i i hjärtat så jag dööööööör.............

Mobilen beepar. Jag sitter i "Silverpilen" och rattar hemåt efter en lång dag. Det är the little big guy, älskade sonen, som messar;
"Klockan börjar bli mycket kanske dags att komma hem nu baby^^". Med ens känns arbetsdagen som en blås-maskrosblomma... alldeles alldeles underbart fantastiskt lätt........ Det är så härligt att le, innan jag ens öppnat dörren!

Turkstå

Lyft mig älskling!

tisdag 14 oktober 2008

BMI-mätning av barn

Är det verkligen klok att mäta BMI på fyraåringar? Så har skett i Kalmar län och resultatet blev att 13 procent av barnen är överviktiga. En kort period efter att min son föddes vägde han lika mycket som storasyster gjorde när hon var tre år. Efter det så behöll han sin vikt i säkert två år. Han bara växte på längden. Hade de BMI-mätt min barn hade den första hamnat på undernärd och den andra på övergödd. Idag springer det omkring två normalviktiga morsbarn på det här klotet, och jag är glad att jag slapp den oron och ev skam som en sådan BMI mätning hade fört med sig. Nu fick vi växa och frodas i lugn och ro. Finns det inget som heter sunt (bond)förnuft längre? Jag ska wikipedia på det:-)

måndag 13 oktober 2008

gröna blad

Min son har en förkärlek för reaggemusik, jamaicafärger och halvsuspekta t-shirtstryck. Han har dessutom ett bälte i byxorna med gröna blad på. Idag hade en mamma utanför skolan frågat honom; "Vad säger din mamma om att du har det där bältet?".
Han sa, "jag garvade bara och svarade; Ingenting, hon kallar mig Hasch-Henke"!!!!!!!
(Hjälp! Jag väntar bara på att BRIS ska ringa nu!). ((Han får ju inte ens röka lakritspipa)).

söndag 12 oktober 2008

s(k)öndag

Har haft en underbar dag. Gjort saker jag älskar. Sprungit i Tyresta (hela parkeringen var full med bilar. Jag tänkte ; alla promenerar, bara jag springer. Märkligt!). Drack en mcD-latte. Köpte tidningen. Åkte till gymmet och tränade lite styrketräning (jag vet - kors i taket). Duschade, bastade. Solen hängde som en saftig, mumsig apelsin i luften och kastade strålar över oss alla.
Dottern messade att Lucca hade 25 grader varmt. Vad härligt! Att hon messade :-) Jag är så glad att jag kan göra som jag vill. Bara äga en hel dag. Det känns fortfarande konstigt på något vis. Efter alla dessa hemmaår med barnen och den icke-relation, very past tense, jag levde i, att huxflux kunna bestämma över en söndag. En skön , härlig söndag. (Och till han som frågade sa jag, "jag är inte omöjlig, jag blir omöjlig", konsekvensanalys. Förlåt! Men jag tänker inte satsa något som jag inte är beredd att förlora, som en skön härlig söndag). Sen eftermiddag bestod av chick-snack. Det är också härligt!

antigenerationssegregation


Årets vinnande lag i 25-manna blev Haldens SK ifrån Norge. Det här är en tävling, som givetvis gynnar lag som har elit, men också gynnar lag som har en bredd. Alla är liksom lika viktiga. Alltifrån små guppande D10-hästsvansar till herrar som plockar ut pensionspengar. Såg små killar pinna ut på fjärde sträckan som knappt såg ut som om de var läskunniga. När vi befinner oss i skogen befinner vi oss väldigt långt ifrån det segregerade Stockholm vi lever i, som har navet kring Stureplan. Tack vare att jag hänger med mycket yngre människor så hänger jag ju ofta på just de ställena, där de hänger. Fast nu ska det villigt erkännnas att den senaste utesäsongen har jag bara harvat i skogen. Var är den generation som lämnat det där stadiet när man är paniskt rädd för att fylla 30 och tror man lika gärna kan dö när man väl fyller 40?? Vi såg de i Italien. Uppblandade med 20, 30, 40 befann sig 50, 60, 70... Och det var inte Italiens svar på 25-manna utan det var uteliv, fikande, vindrickande, matpratande. Tror den svenska medelåldern sitter hemma. Förutom den där klicken som hänger på Riche år ut och år in. Eller kanske det finns terräng utanför Stureplan, bara att jag inte haft rätt karta att hitta dit. Mina barn växte upp med varken farmor, farfar eller mormor och morfar i grannskapet. En dag var jag ute och gick med barnen. Det kommer en äldre man gåendes och min son stannar förskräckt och drar mig i armen. Han säger "Mamma, mamma, en fyllgubbe". Jag blev alldeles förskräckt. Han var helt enkelt rädd för en äldre gentleman med lätt krökt rygg. Då kände jag att nu behöver jag tillbringa mer tid med barnen i orienteringssammanhang. För där hänger små rara gummor och gubbar som klasar på träden.

fredag 10 oktober 2008

25manna

Imorgon är det dags för årets stora kavlehändelse för klubblagen. 25 man från en och samma klubb i samma stafettlag. Det är alltid en härlig företeelse. Var länge sedan jag var med då skadorna ramlat som pärlor i bäcken. Laguttagare hade som brukligt satt mig på den sista damsträckan, där för övrigt de bästa elitflickorna brukar samlas. Jag ringde och sa att det är verkligen OK, men betänk att jag inte varit med ordentligt på nära sju år. Han svarade att han kommer alltid se mig som en elitorienterare. Elitorienterare!!! Det var möjligen tjugo år sedan. Ingen kan leva på så gamla meriter. Jag tror att han, efter att ha harvat runt lite bland resultatlistorna från den här säsongen insett att jag kanske skulle degraders till en något mindre krävande sträcka, så det gjordes. Jag hade tagit vilken sträcka som helst, nemas problemas, men nu får jag vara och lajja bland tjejertanter vars sandlåda jag åtminstone kan komma i närheten av. Utan att skämmas totalt. Kanske t o m att det finns någon mer som bär glasögon av samma design som jag?!

torsdag 9 oktober 2008

squats


Började morgonen med en Muskelklass, Liljeholmen. Det gick otroligt bra och var alldeles fantastiskt roligt att en tjej som tränade för mig på Atalanta 1984 fortfarande kan dyka upp på mina klasser. Hon är så otroligt vacker och jag undrar över hennes fantastiska gener som inte verkar degenereras :-). Jag körde en massa härliga knäböj och utfall och som vanligt blandar jag hej vilt mellan superset och triset och dropset och stegen och allt annat kul man kan göra. Jag älskar muskel för 1. jag bestämmer själv 2. jag kan varva så många olika redskap 3. det finns utrymme att jobba med fler ledvinklar (än inom pumpen). Ja en massa anledningar. Efter klassen hade jag möjlighet vara med på en favoritkollegas (och väns) yogaklass. Den var väldigt väldigt bra. Yoga berättar alltid för mig var defekterna finns för dagen. Givetvis är det gamla brutna benet vingligt fortfarande. Insida lär vänster sida extremt stelt, liksom höger rumpa. Rotationen åt höger är också lite dassig. Träna yoga och gå därifrån med ett kvitto på dagens status. Körde sedan min Ska-Åka-Vasloppet-Kund. Han har varit krasslig så vi fick skära ned på ambitionerna och sista kvarten blev prat-i-kvadrat. Typ. De ringde från Sickla. Panik. 55 min innan klass. Vad gjorde jag? Åkte dit. Laddade upp mig för en Muskel till och en Pilates på det. Jag värmde upp på lådan, sen drog vi på med 100 snabba squats. Resultat: alla blev varma. Sen körde jag på utan pausknapp. Om lunchklassen kändes, vilket den gjorde, var det bara att bita ihop och vara glad och låtsas som om kroppen var tokladdad och det gick kanon. "Berömd" blev jag. Och det värmer ju alltid. Jag funderar ofta på det. Tänk om jag jobbade på Riksskatteverket. Skulle jag då få applåder och beröm när jag går hem från jobbet. Det finns ingen "vinst" i att köra klasser på det sätt som jag gjorde idag. Förutom att jag "ställde upp" och ökade på lite i lönekuvertet, MEN jag har den här konstiga viljan att få ha den här känslan mellan varven, I actually love it, när kroppen känns så där härligt härligt använd. Och känslan av att f-n vad jag orkar. Det gör att det blir mindre jobbigt ta hand om tvätten i tvättstugan. Jag lovar :-)

onsdag 8 oktober 2008

Sneakers

Skulle handla mjölk häromdagen. Framför mig går ett par med kundvagn och skäller på varandra. Inne vid frukten står ett annat par och hon kastar onda ögat på honom. Vid kakpaketen drar en mamma sitt barn i armen och skriker "Sluuuuta tjaaaata"! Det är ju jättedumt att må bra på bekostnad av de här paren, alldeles urknasigt, men jag blir ändå så himla varm i mig och så härligt nöjd. Att leva med en tonårspojke och ha synkade normer och regler gör livet rätt behagligt. Jamenvisst händer det saker. Men det där skrikandet det finns inte hos oss. Kanske är det den annalkande finanskrisen som gör par stingsliga och kanske är det den jag borde ladda för genom att spana in en eventuell sambodelakostnadernaman. Men jag kan inte få min hjärna att tänka i de banorna. Det är så himla njutbart att bara göra och inte bry sig om att den andra inte gör. För så är det ju oftast. Tog hem en ny manlig bekant och kvittot från sonen kommer som ett brev på posten via mess. Då blir det liksom kört redan innan startpunkten. Inget konstigt för mig alls. För de som känner mig bäst är mina barn. Jag mejlade min dotter "Jag får panik för han har skor, kan jag säga det", "Nja", svarade hon "du kanske inte ska använda just ordet panik". Sonen sa "Mamma, det är verkligen inte han som har skor, det är du som inte har det". Då suckar jag, men bara glatt, och är så glad att så mycket klokskap samlats i min närmiljö.

måndag 6 oktober 2008

hitta lösningar på problemen, eller lös problemet


Ibland tillbringar "man" så otroligt mycket tid med att försöka hitta lösningar på problem, istället för att actually lösa problemet.
Kanske är det min orienteringsfostran som gör att jag har så svårt hantera den här problematiken. Jag har då väldigt bra tålamod, speciellt med människor. (Detta gäller inte hårdvaror som datorer, mobiler och bilar). I orienteringsskogen ska du ta dig från start till mål. Du delar upp start till mål i delsträckor, först från ettan till tvåan, sen tvåan till trean osv. Alla sträckor ställer olika sorters krav på dig. Ibland är det lättlöpt stig, ibland ren skogsterräng och ofta långa, tunga mossar eller täta, knappt genomträngliga grönområden. Även inom varje sträcka har du olika små delmoment och olika taktiker som du måste anpassa utifrån hur du ska ta kontrollen på bästa möjliga sätt. Anpassa hastigheten exempelvis. Läsa mer noggrant på kartan in emot kontrollen, eller bara damma på i skogen mot den stora uppfångande stigen. Precis som i livet. När jag kör fast i skogen så står jag ju inte och väntar på att "nånannan" (kallas för nånannanism), ska komma och fånga upp mig och visa var jag är på kartan eller lotsa mig rätt. Jag får vackert ta och leta reda på något som gör att jag kan läsa in mig, komma på spår igen och ta ett nytt beslut eftersom jag körde fast i det senaste. Det viktiga här är att jag måste lösa problemet annars skiter sig hela tävlingsmomentet och hela upplevelsen i sig. Så om ett problem förblir ett problem, år ut och år in, trots idoga försök till att finna lösningar, alltifrån tydliga, konkreta och etablerade lösningar till flummiga och obskyra metoder, ja då är det faktiskt dags att släppa just det där idoga sökandet efter lösningar. Smälla igen datorn, sluta söka i litteratur, lägga ned att gå på föreläsningar, sluta betala för terapi, mm och fanimej bara ta ansvar för att lösa problemet. Eller sluta se det som ett problem. Vilket som :-)

söndag 5 oktober 2008

immade igen

Det regnar och jag sitter kvar i bilen till sexton minuter innan starttid. Glasögonen stoppar jag under tröjan tills beepet går att jag ska hoppa inför första repet och ta min startdefinition. Glasögonen på. Defitionens text är mindre än normalt. Nästa beep karta. Tredje beep start. Jag tar första utan större problem, andra likaså. Det immar på glasögonen. Jag torkar. Läser. Springar. Immar. Torkar. Läser springer. Slarvar vid fjärde, immar, torkar dåligt, får leta. Från sjuan läser jag från åttan, då har jag tröttnat på att torka glasögonen och ser inte ens vilken kontrollsiffra jag har. Springer över en höjd, över en stig och får för mig att den är som en hallucination i den hetaste öknen, inser att jag läst fel. Svär och överväger, bryta eller korrigera. I sådan ögonblick tänker jag på min vän megaultralöparen C och korrigerar. Tar åttan efter många om och lika många men. Tar kompassriktning från tvåan till ettan när jag borde ta från nian till tian, märks inte i min immiga värld, men de ligger i linje så ingen katastrof. Vid sista kan jag äntligen skjuta upp glasögonen i pannan och lägga in en spurt på upploppet. Att springa med glasögon i regn kan nog liknas med att köra en cykeltävling med punka! Inte så effektivt.

lördag 4 oktober 2008

mattänk


Ett kilo i veckan vill jag tappa, så sa hon. Jag skrev raskt ned matordning, bra val, do´s and don´ts. Allt för att nå det målet. Då kommer det "Men om jag blir hungrig här mellan kan jag ta en smörgås och ett glas mjölk då"?

torsdag 2 oktober 2008

lokal-sinne

Var på en ny anläggning idag och jag kan inte fatta hur jag kan gå vilse i gymmet! Först hittade jag inte träningssalen, sen hittade jag inte tillbaka till omklädningsrummet. Under klassen sa jag att jag hade varit i "Spanien och ätit glass". Varpå en kund replikerade "Men du skulle ju till Italien". Då säger jag "Ja, men jag har så dassigt lokalsinne!". Alltså. Ibland får jag t o m fråga mig själv "Hur tänkte du nu?". Fast de skrattade gott och ett skratt involverar fler muskler än en bicepscurl.

onsdag 1 oktober 2008

posttravellingtraumatic igen


I fantastiska Lucca kom hon, den underbara saknade, gående med sina händer på en barnvagn. Hon klev in på cafeet och mitt hjärta bankade. Det var härligt att se henne igen och härligt att se henne i en miljö som var bara hennes. Lilla A som hon tar hand om är söt som en liten pärlhyacint och otroligt likt min T. Så helt plötsligt hade jag en omgivning som såg mig som mormor. Well, det går an det med. Vi hade underbara dagar under solen i Toscana. San Michele och Michele himself med den nattskinande diamanten, muren runt staden där jag knatade runt på morgonjoggen : ei (?)fatti due??? skrek gubbarna och jag lärde mig förstå att det betydde "har du sprungit två varv". Tror att normen för Luccaborna är 1 varv på den 4,2 km långa ringmuren. Vi besökte Florence och il Duomo. Lika fantastiskt varje gång.Vi strosade genom marknadsstånden, gata upp och gata ned, stånd efter stånd. Ponte Vecchios utbud av guld och diamanter som strålade i kapp med turisternas stora leenden och sonen sa "här ska jag förlova mig", och jag är bara så glad att han tror på kärleken och relationer. Lutande tornet i Pisa, där har vi varit men T vill ha kameran full med bilder av måste-ses. Vi åt pizza, glass, foccaccias, frattes, glass och ännu lite mera glass. Höjdpunkten förutom att krama om de jag älskar var resan till Cinque Terre (därifrån bilden kommer som T har tagit). Det är natur som får dig att häpna och din gudstro att uppstå, återuppstå eller förstärkas. Inget så vackert kan komma från "ingenstans". Där knatade vi trappa upp och trappa ned, vi tog oss mellan två byar, på något snabbare tid än beräknade 3 timmar. Nu är jag hemma igen. Med samma postdepressiva känsla som alltid efter resor. Mitt dotter lever mitt liv. Leva och andas en annan kultur och drömma på ett annat språk. Min dröm. Själv har jag blivit en mappa på resan. I avsaknad av en pappa så är jag liksom allt i ett och det känns när man får en smocka över biceps eller brottas ned så det känns som om ryggen ska knäckas. Inte lätt att tonårslajja med en 15-åring på 183cm, men jag antar att det ingår i mapparollen så på flygplatsen sopade jag tillbaka. Det mottogs med ett stort och hjärtligt skratt. Tror han kände det som en seger. Trots det för min lilla familjs evigt bevingade uttryck min son fällde när vi strosade över torget och T sa att hon kände sig svälld o det var dags för m-vecka ("Jag är så feminint fostrad att till och med jag går omkring och väntar på att få mens ibland" citat sonen) så är han en riktigt grabbfajter. (Jag vet att jag kommer åka på åtminstone en liten smäll för det där inlägget, men ibland kan vi inte sluta skratta hur mycket vi än försöker, när one-lajnarna flyger som hagelskott genom luften, och jag känner att jag fick f-n-i-mej precis de barn jag förtjänar:-))!!