Perceptivitet

Ibland när telefonen ringer så svarar jag och säger "Åh, vad lustigt att du ringer, jag tänkte precis på dig". Det är ju ofta så. Men egentligen är det ju ändå oftare "Åh, vad roligt att du ringer, men jag tänkte verkligen inte på dig". Fast den där första "tänkte-på-dig-du-ringde" blir ju så otroligt mycket större än ; åh, ringer du? Om just den som är i min tanke ringer, tänker jag på det flera gånger om och berättar kanske för någon. Idag hittade jag min Dilba-skiva. Jag älskar Dilba. Jag kan i stort sett alla texter utantill och vet exakt i vilken ordning de kommer. Så när exempelvis låt nummer tre är slut hör jag redan introt på låt nummer fyra innan den ens har satt igång. Dilbas texter är underbara "I´m walking on the rainbow the sun is out to play". Jag önskar verkligen att det är min hjärna som hade tänkt ut några av hennes textrader. Idag. Så gällde perceptionen för mig. Dilbas skiva låg i handskfacket . Under en massa bråte. Den måsta ha legat där i evigheter. När jag spelade den, och tänkte på honom, då ringde han. Just då. Det var länge sen vi pratade och jag tror att jag leder tabellen vem-ringde-vem med ganska många poäng. Han finns i raderna "I´m not unhappy, not directly, just a bit cold and comfortably lonely" (men den miljön har jag ju lämnat sen många år tillbaka, och i raden "Meet me far from shadows in this peaceful place".... Jag blev varm och glad och härlig.
Sen ringde sonen, den skrangliga, där blir det alltid perceptivt, i och med att han alltid fladdrar i mitt hjärta och mina tankar, så säger han "Hej min älsklingsmamma"................. Då trodde jag hjässan skulle börja brinna av värmeöverslag.