fredag 31 oktober 2008

stamina

Min attraktion för människor i rörelse är stor och tydlig. Marshall Ulrich som nu springer på upploppet i RunningAmerica08, gör dag ut och dag in 60 miles. Jag skrev till honom att det borde bli hans trademark. Jag kommer aldrig att kunna se 60 miles i skrift någonstans utan att koppla ihop det med Marshall. Oavsett väder, oavsett vind, oavsett status på knäproblem, benhinnor och hälsenor har han klivit upp varje dag och betat av 60 miles. Vilket är nära 10 mil. Detta har han nu gjort i 48 dagar. Jag kommer spricka av glädje när han sätter sin högra fot inom New Yorks citygräns. Tårarna kommer rinna mer än när Sanna Kallur står på prispallen. Han är en gigant och det är så sjukt härligt att andra människor sätter ribban för vad som är möjligt, så vi andra åtminstone kan få arslet ur vagnen för 20 min på löpbandet på Sats.

Ofta är tidningar fyllda med "bullshit" kring just träning och kost. ibland sämre bullshit och ibland nästan bra bullshit. Andra gånger helt enkelt bra saker. Alla vet att träning är bra både ur socialt perspektiv och hälsoperspektiv. Igår förkunnade en kollega att 1 av 10 tränar "organiserat" och regelbundet (1 g /v) inom gym/FS/annan förening.......... 9 av 10 gör det inte. Jag undrar då alltid "vad i hela världen gör de där nio-av-tio-människorna?".

2 kommentarer:

Anonym sa...

skön anarkistisk text :-)


Moskva tror inte ett dugg på tårar,
dom säger att folk, att folk, folk är dårar.
Wasington är vilda västern
& förresten & förresten.

Men från Peking hörs det inget,
men från Peking hörs det inget,
men från Peking hörs det inget,
ingenting.

Jag tittar på TV, jag tittar på TV,
jag tittar på TV, jag tittar på TV.

Jag ser sönderskutna bönder,
jag ser städer som gått sönder.
Jag tittar på hur världen faller isär,
jag tittar på en showbizdokumentär.
& från Peking hörs det inget...
ingenting.

Jag tittar på TV...

Det ryska stålet närmar sej långsamt målet,
från Vita Huset hör jag bara sorlet.
Dom talar om fred, dom talar om fred,
ger order om mord.
Alla dessa tomma ord,
men från Peking hörs det inget...
ingenting.

Jag tittar på TV...

Jag håller på R.A.F...!

ET sa...

haha robert, jag vet. hur jag kunde nedkomma med en thåsröm-älskande dotter är för mig helt obegripligt....... ? saknade dig igår. det var verkligen knökfullt. kram