När klockan ringer kl 06.55 denna lördagmorgon ligger det en gigantisk lapp med ännu mer gigantiska bokstäver på köksbordet, "Väck mig inte snälla". Jag skrattar. Jag hotade med att väcka sonen för att se svts luciatåg på TV imorse. Det kanske är smått patetiskt kliva upp denna okristliga tid när det inte ens är live. För mig bara andas det pappa-tradition. Pappa väckte mig alltid och hade gjort frukost innan lucia med ljus i håret klev fram i tv-runtan. Lucia hade blonda, långa, svallande lockar och där satt jag i soffan med min pojkpottefrisyr. "Örona ska synas", sa pappa alltid när han dumpade mig hos frisören. Jag drömde om att ta hål i öronen. Men det fick jag inte. (Gjordes senare när jag gick i gymnasiet. Jag svimmade och dunkade som en väderbiten martall rätt ned i golvet. Vaknade upp i ett annat rum med gylfen uppknäppt och öronhåltagarmannens sköterska gnällde på att de var farligt tajta). Utanför Konsum en dag kom gamla paret och hälsade på mig och pappa. Jag stod på pappas vänstra sida. De tittade på mig och sa "Är det här din yngsta, G? Vad heter han då?". Aldrig blev jag vald till skolans Lucia. Kanske hade det varit lättare för mig idag. För nu kan man ha vilken hårfärg, vilken hudfärg, vilken längd, och snart... vilket kön som helst. Och ändå bli Lucia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar