andas kärlek

Tänker på mina närvarande kärlekar och på Hon som utvandrat

bollsinne

Jag vickade idag på en cykelblåfemtiofemma på en anläggning nära skogen. Följt av en coretrettia. Sista gången innan jag får köra nya koreografin, imorgon på S. Det känns alltid lite skakigt att köra gamla koreografin när inlärningsprocessen redan har påbörjat av den nya. Det gick bra. Men återigen drabbades jag av att en kund sa, efter klassen, "Du hördes inte så bra i headset". Jag blir lika konfjused varenda gång. Vad är det som gör att man som tränande väljer att kommentera dylika saker efter klassen. Det är ju att ge mig noll chans att rätta till något så enkelt som att ratta på en liten knapp. Suck. En kollega ringde sjuk och förtvivlad för det var bara ett par timmar kvar till hennes cykelblåfemtiofemma på en annan anläggning nära en annan skog. Jag sade "jatackgärna". Duschade, bytte om, fyllde på med energi och drog en repris. Här blev det lite mer tryck på klassen, och en gammal OL-kompis satt i en av cykelsätena. Efter klassen stannade jag till stängning för att ställa upp för min febriga kollega. En kille gjorde bollövningar och jag visade honom lite "tillrätta". Han var helt underbart go. Han frågar vad jag heter och vill boka upp mig för en 30-minutersinstruktion. Jag förklarar att jag jobbar på en annan anläggning. Han fortsätter "Men du är den första som har hjälpt mig här, och som är sådär social". Sen kommer det härligthärliga som fått mig att skratta långt längre än arbetsdagen sträckte sig. Han säger med uppriktig ton "Du kommer gå långt i det här företaget". :-) Jag säger som den argentinska diktaren Borges "Några sekunder varje dag befinner vi oss faktiskt i paradiset".

Åldras i branschen

Efter en av veckans klasser kommer en tjej fram till mig på scenen efteråt och värmde mig med fina ord. Hon fortsätter berätta att hennes pappa varit med på klassen veckan innan och att han tyckte att jag var så "fantastisk och fascinerande" att han pratat om mig hela veckan och sökt information om mig på nätet. Jag blev svarslös. Nu har jag inom loppet av inte alltför lång till fått en adoptionsförfrågan av en kollega och nu en papparequest. Det är härligt att få hjälp att inse att man åldras i branschen! Fast aldrig i mitt liv har det handlar om år utan om känsla på milen :-). Trevlig helg!

PS Imorgon kliver vi in i den månad vi får krama om dottersyster igen. Vi längtar. Mitt Pisatorn till son sover (återigen) i soffan, men nu med hög feber. Jag baddar hans panna och äter upp det godis han inte är sugen på.

Lager 157 hjärtar Hälleforsnäs

Kanske är det generna, kanske är det miljön som gjort att jag älskar att träna. För när det inte finns så mycket att välja på där man växer upp, väljer man det som finns. Och där jag fanns fanns det skog runt varje husknut och också fina kartor. Nästgårds Fula Flen ligger Hålan Hälleforsnäs. Där fanns eller finns min familj, vänner, skolan, bruket, bandyn och orienteringen. Jag kom att älska allt och alla utom möjligen bruket. Nu är det dags att skaka liv i känslorna. Lager 157 har sått ett frö till måhända en blomstrande avkastning i brukets gamla lokaler. Mina systrar har både varit där. Den ena säger att "det är väl bra, men kossorna blir nervösa av all trafik". Den andra säger "att jag shoppade litegrann, men mest stod jag och pratade med en massa folk, men bilarna åker helt plötsligt i skytteltrafik här utanför". Det var invigningsdagen det. Hoppas det håller i sig.

vädjan till italienskan

Mi amore, blir glad om du uppför dig så jag slipper baila ut dig....

märklig dragningskraft

Jag kände mig så mållös efter gårdagens artikel i Aftonbladet om Jessica Zandéns och Cecilia Gyllenhammars blogg att jag återigen var tvungen att läsa den. Därefter gick jag in under rubriken "Om Oss", för att ta reda på vilka (kultur)personligheter som ligger bakom bloggen i sig, och även för att läsa författarinnornas svar på kommentarer som strömmat in. Det känns precis lika konstigt som igår och nej, jag blev inte klokare över huvudtaget. Vågar verkligen inte ens ha egna "offentliga" synpunkter för jag vill ju helst inte framstå som dum som inte fattade att det är något datavirus, eller någon konstig (in)sekt, eller något som smugit sig in på Newsmills blogg. Kära älskade och kloka dotter, har du läst "det där"? Undrar din mamma.

eh???????

eh?
........när jag läser det där är jag så sjukt övertygad om att någon installerat en dold kamera någonstans så jag brottas med to keep my stoneface........ (läs externa länken)

Hela kostcirkeln

Inatt kl 00.05 bjöd sonen på äppelpaj med vaniljsås. Det var himla gott. Till frukost kör vi min favorit: EggmcMuffin på McDonalds med en megalatte. Lunch; en rågkuse med kaviar och ägg, samt en megalatte till på Hellasgården. Två bautabananer någonstans på vägen. Tror det blir en latte till på "Göteborg"? Jo, det blir det. Sonen har köpt tre paket med AfterEight till sin mor, samt Pepsi Max. (Samt en liten manikyrpresent som han snappat upp när jag tjejpratat med en väninna). Han vet hur han ska träffa rätt. Men jag har sparat några mintplattor....... Vi avslutar kvällen och nästannatten med en gigantisk platt pizza. (Som är förvillande lik siluetten av kostcirkeln). Så blev det. Ser inte bra ut så här svart på vitt. Men fyller man år så gör man.

lady bug

Dagen började underbart. Ett år kvar till D45:-). Morgontröttaste kärleken och jag på McD. Tack fina H. (Jo, fru Skipper, jag älskar egg mcMuffin och Donalds latte. Lägg till en frukt, säger jag till sonen, så är det kanon. Så säger jag om allt. Korv med bröd. Lägg till en frukt, så blir det kanon. Eller åtminstone så nära det går, med just en korv med bröd). Varsamt öppnade jag upp det lilla kuvertet som kommit med flygplanspost hela vägen från Italien. Jag stack in små piggar i öronen. Så där sitter nu omtanke, saknad, kärlek och lycka, i en liten liten handmålad, träplupp. Tack fina T och H. Ni är båda oändlig lycka.

Ord i massor

Jag älskar att läsa. Jag älskar böcker. Pocketböcker. Precis som namnet förklarar så ska man ta med dem i fickan hela tiden. När man färdas. Dit man ensamfikar eller ensamäter, för då är man aldrig ensam. De ska vara med vid spisen, i badet, i bastun och vid all den lediga tid man kan tjuva åt sig till läsning. Jag har haft otroligt många läsupplevelser. Lika många har jag framför mig. Lever mig ofta in i den fiktiva världen och när jag hade läst "Stjärnor utan svindel" med Boije-G var jag helt enkelt tvärsäker på att det var lesbisk jag egentligen var, men så var det ju inte. Till min stora besvikelse. Då. (Bör tilläggas). Efter en "Geishas memoarer", grät jag. Mest över att den inte var sann. Vilket jag trodde. Hann ivarjefall med att klä min dotter i en kimonoliknande klänning under den eran. Fantastiska "Fröken Smillas känsla för snö"...... Underbar läsning som fick lite sorgkant av en mindre bra filmatisering. Så där har det rullat på. Tills jag ramlade över Stieg Larsson. Jag ramlade in i, rumlade runt i, levde med, sov bredvid, skrattade till, svettades, väntade, längtade och sen till gränsen utmattad, var jag klar. Sista sidan. Tre böcker i en enda lång maratonläsning. Sen tomt. Tom tomhet. Vad skulle man läsa efter denna helt obegripligt fängslande trilogin? Jag svor nästan en ed att aldrig läsa mer. Jag bad i aftonbönen att den fjärde, ännu ofärdigställda boken, om Lisbeth och Blomkvist, skulle spökskrivas, eller ännu hellre, ängelskrivas, eftersom det var det han blivit Stieg Larsson. Såsom en ängel i himmelen. Det blev inte så. I bokhandeln drogs mitt öga till en tunn liten bok. Mamma Strömstedts. Hon gav mig lusten åter. "Natten innan de hängde Ruth Ellis". Jag njöt igen. Hon förtjusade mig med sitt lättsamma språk. Det kändes som om Margareta och jag satt vid mitt köksbord, tog en kaffe latte och hon berättade. Som hon berättade. Små livsanekdoter. Gnistrande som snökristaller. Margaretas ord. Nu är jag hooked igen. "Shantaram". Jag önskar att livet utanför fönstret kunde stanna upp ett tag. Så jag kan få leva innanför pärmarna. Det känns som om min ordhunger är svår att mätta. Men trots att jag bara har kommit en liten bit på hans väg, så vet jag att jag just nu bjuds en hejdundrande måltid.

Frågvis måndag

"Ska det bli kul med skolan idag?". "Vet inte". "Är det något bra som kommer hända idag"? "Vet inte". "Kommer du att göra en bra dag i skolan idag?". "Vet inte. Om jag orkar". "Vad är det som krävs för att du ska orka göra en bra dag i skolan idag, så att du ser till att det händer något, som gör att det blir kul?".

Ungefär så kan man starta. En måndag morgon.

långsamma gångare

På Facebook kan man jojna en grupp som handlar om att man vill slå människor som går långsamt, hårt i huvudet. Det vill jag givetvis inte. Alla kan inte gå fort. Men om man kan gå fort, då förespråkar jag att man ska göra just det. Gå fort. Sonen slet tag i min arm häromdagen och skrek "Sluta gå så j-a fort". Så började vi argumentera. Vi var på väg ifrån A. Mariatorget till B. Slussen. Det var en transportsträcka mellan A och B för att sedan ta oss vidare till C. Dvs hem. Efter en mycket lång dag dessutom. Han tog tag i mina axlar och bad mig lugna ned och visade i vilken takt man ska gå. Jag fick klaustrofobi. Slet mig loss. Så fortsatte han "Jag är 1,85, du är 1,65" (varpå jag rättade honom "1,65,5"), "jag får springa ikapp dig emellanåt". Då svarade jag "Bra träning"!. Han är en mästare på att brodera ut saker och ta saker ur ett annat sammanhang och sätta in de "argumenten" , i som jag ser det, felaktiga sammanhang bara för att han vill tjäna ett par points genom att "träffa rätt". Så han säger ; "Du brukar ju klaga över att du är så stressad, jag skulle också bli stressad om jag inte ens kunde gå i den takt man ska gå. Gå långsamt gör att man blir lugn". Men jag funkar ju inte så. Jag blir helt klart olugn. Tokstressad. Jag vill pinna på för att komma dit jag ska. För när jag är där, då kommer lugnet.

PS Hittade några kantareller i Ågestaskogen idag. Måste ha berott på att jag slet ur linsen. Älskar att befinna mig på bron mellan sommar och höst. Naturen kommer närmare och allting känns lite kramvänligare. DS

Linsbyte

Idag var det linsbyte inför starten i D40 i Brunna, Kungsängen. En starkare. Kanske såg jag lite bättre på kartan, men det vägdes upp av att avståndbedömningen blev om möjligt ännu sämre än förra helgen. Vid infarten till tredje kontrollen kikade jag upp på höjden och kände "Yes, där sitter den", jag kämpar mig upp och ser hur "skärmen" rör sig. Det var en dam ifrån en grannklub som iklädd röd och vit tröja blev som en hallucination där ute i bushen. Jag skrattade när jag sprang fram till henne och sa "jag trodde du var skärmen". Hon såg förvånat på mig. Den satt en bit bort! Kodsiffra 60. Det är tungt för ovana ben att kuta över hyggen. Det är tungt för nybörjarlinsbärare att både se kurvbild på kartan och i skogen. Men jag är efter. Ohjälpligt efter. Perfekt syn skulle inte hjälpa mig i det här läget. När jag skulle ut från TC till P gick jag fel. "Har du flyttat parkeringen", frågade jag en funktionär som satt uppe på vägen för att guida trafiken så inte de inkommande spurtarna blev påkörda. Han skakade bara på huvudet. Jag fick traska hela omvägen. Där var parkeringen. Men var stod bilen. (Snälla Tulsa, kom hem). Jag gick rad upp och rad ner. Att komma in på en parkering på morgonen är en sak. Att komma tillbaka när parkeringen fyllts på är en annan. Jag förstår inte hur jag ska göra. Den här problematiken har hängt med mig sen jag fick mitt eget lilla körkort och min egen lilla bil som jag skulle parkera på en egen liten plats. Det är en ganska jobbig defekt att leva med.

Nu känns det som om ...

... ett bra alternativ för mig vore att ta jobb hos en trollkarl som en sådan där dam som blir sågad itu. Så om jag då kunde bli av med hela höger sida skulle jag bli tacksam. För vänster funkar bra.

Tjejmat

Forskningsrapporter visar att kvinnor äter näringmässigt bättre än män. Färre svenska kvinnor än män lider av övervikt. Ändå "lider" kvinnor av mat, mer än vad män gör. Så galet märkligt. Jag kan få frågor från alltifrån hur man "bränner vadfett" till om det är för mycket att äta en skiva knäckebröd med två skivor tomater på till frukost, innan träning. Och det är inte män som ställer den frågan. Till skillnad från vad folk oftast tror så anser jag dock att fixeringen kring kropp, kost och (icke)träning är större hos kvinnor som inte tränar, än hos dem jag träffar på gymmet. Å andra sidan gör ju de tjejerna redan det som de icketränande tjejerna tjatar om att de borde göra. Tränar :-)

Pimpa min..

...bil, snälla, den har inte varit på service sen den köptes. Pimpa min lägenhet tack. Golvet är slitet, väggarna kan tänka sig att målas om, handfatet har krackelerat. Pimpa min kropp så himla gärna, smärtan i axeln och vänster hälsena och höger fibularis och raserad hälkappa, som det känns idag. Pimpa mitt hår, söta frisören, som tycker att jag ska vänta med att gå så hon får något att jobba med. Pimpa mitt kylslåp Melker. Fyll det med matlådor som bara är att värma. Pimpa sonens skoldagar så han bara älskar att kliva ur sängen och älskar att lära, och till och med hungrigt kastar sig över läxorna. Pimp my lajf.

Beundrar...

....Sanna Kallur som stod där i TV och bara stod ut med kommentatorns urdumma frågor. Vad är det som gör att vissa människor och somliga journalister har så svårt att känna att där, alldeles just där, passerades gränsen för vad som faktiskt är ett mänskligt beteende. Kanske skulle några av poängen på jounalisthögskolan tas i ämnena etik och moral eller helt enkelt empati.
Beundrar också sonen som slocknat i soffan efter en första skoldag och nu stretar på i motvind mot sin egen kroppsklocka, som fortfarande står inställd på 15 som wakeupcall. Beundrar Friida som är yngst någonsin att springa Helsinkii marathon. Dessutom på en tid under 5 timmar. Idag kom jag själv på hur det känns när jag springer i terrängen just nu. Som om jag brottas. Jag brottas med naturen och det kostar massor av kraft att hoppa över stockar, stampa genom sankmarker, slajda utför stup och boxas med granar med den teknik jag har just nu. Ju fler rundor jag går mot skogen, desto mindre energi kommer min löpstil att kosta. Jag som alltid sett mig som en skogshuldra. Den tiden är förbi. Vill ha den åter!!!!

Midnattslopp och helghopp

Stod med sonen vid starten för Midnattsloppet igår. 1 500 startande barn och cirka 20 000 startande vuxna. Höll på att få med mig en liten pojke hem vars pappa missat honom i målgången. Men det var i stort sett den enda incidenten. Allt bara flöt. Vilket arrangemang och vilket engagemang av alla frivilliga funktionärer. Sonen var sur som ättika "mamma, det är faktiskt sista helgen innan skolan börjar". "Ja", replikerade jag. Bara. Vete f---an vad som hände med ögonen på Gustavsbergs tävling idag. Det var så suddigt så jag trodde jag hade 3D-glasögon på mig. Då kändes det inte så bra att läsa kartan. Det är ju vad orientering handlar om. Kartläsning. Så om man inte läser kartan hamnar man där man troligen inte vill vara. Det gjorde jag. Utanför kartan. Då hade jag två val: Bryta ihop och springa vidare eller bryta och springa hem. Jag valde vidare. Tänkte när jag stämplade vid femte att nu börjar jag om härifrån. 7 kontroller kvar. Gick kanon! Nu är det great, greater, phelps, det heter. Och snart är det svensk-Sanna som plöjer hinder. Härlig helg.

bra på det du gör

Det är så det fungerar. Du blir bra på det du gör. Idag är jag bra på att städa, "sitta i båten", lägga upp program till mina kunder...lite så. Vill jag vara bra på karta och kompass. Behöver jag göra just det. Springa i skogen med karta och kompass. Har haft OL-premiär idag. Gick jämt , långsamt och utan några direkta bommar. Hamnade på 11 plats av 26 anmälda. Känns inte sådär jättepeppande precis. Men face it. Verkligare än så kan det inte bli. Så om jag vill ha kul i skogen, måste jag träna i skogen. Våga springa i skogen utan att tro att jag ska bryta alla benen i kroppen. Orientera snabbare. Ta snabbare beslut. Vänja mig vid linserna. Helt enkelt lite mer engagemang och jävlar anamma. Det är vad som saknas. Imorgon är det dags igen.

banansocker

Hade ett gäng bananer på jobbet som hade klätt sig i svagt leopardmönster så jag gick ut bland våra medlemmar för att bjuda på dessa. En kille skakade på huvudet och såg misstroende ut : "Nej, tack", sa han, "en banan är som att äta en sockerbit"!!!!???
Hjälp, tänkte jag. Det är lite halvgalet illa om folk, som ser ut som han och troligen har en viss cred i det han säger kring kosten för "vanligt" folk i hans omgivning, sprider budskapet att frukt är som att äta sockerbitar. Å andra sidan läste jag på en typisk tjejwebbsida idag, att vi kan äta hur mycket frukt och grönsaker som helst utan att gå upp i vikt. Det är ju inte heller sant. Äter jag 30 bananer går jag sakta med säkert upp i vikt. Äter jag 25 håller jag mig troligen där jag är idag. Fast det blir ju en vissa obalans vad gäller behovet av näringsänmen...

Imorgon har jag OL-premiär. Det är så det känns. Smygpremiären i onsdags gick åt fanders. Jag fick lov att ha skärmen inom typ en arms avstånd för att se den i buskagen. Kändes som om någon hade kastat en tunna vatten i ansiktet på mig som jag försökte blinka bort hela tiden. Så i ögonfyllan och villan påbörjade jag löpningen ut från femte mot den sjunde kontrollen.... den sjätte föll inte inom "linsavståndet". När jag gjorde den upptäckten fick jag brottas med mig själv att inte bryta tävlingen. Utan bara helt enkelt acceptera att jag vid hemkomst skulle få lov att läsa resultatlistan ifrån slutet för att hitta min egen tid och placering. Det funkar ju iofs det med.

Adoptera mera

En av mina (yngsta) kollegor sa, när jag hade berättat om min och sonens sommar, att "E, du är så cool morsa, kan inte du adoptera mig". ??????!!!! När detta återberättades kontrade en annan kollega "E, jag lovar att jag kommer att fråga om vi ska hångla på kick-offen". Tack gudskelov för det!

validerad forskning

Längre är bättre:-) I knew it. Dessutom är Nils Lodin alldeles fantastisk chefred i den specialtidning som alltid skriver om det den handlar om.

Linsträning pågår

Idag har jag hejat på folk jag inte borde ha hejat på och inte hejat på dem jag borde ha hejat på. Allt detta beror på att jag har en långdistanslins och en tempolins i respektive öga. Alla blir som dimmiga små murvlisar. Men nu har jag ett par dagar på mig till helgens orienteringsnydebut. Kanske hinner hjärnan synka det hela till dess. Kollade in startlistan. D40. Där var det idel massa storstjärnor anmälda. Somliga har knappt lämnat landslagstruppen bakom sig. Så är det inom orienteringen. Många hemmahörande i D35 fortsätter ändå att härja i D21Elit, sen kommer den gräns, runt 40 då de vill tävla i sin egen ålderskategori igen. Vilket gör att det blir hård konkurrens bland 40plussarna Precis som i samhället i stort. Den åldersfixeringen tar jag med en nypa salt. Som orienterare är jag helt befriad från ålderskriser. Som 28-åring ville jag bli 35 och få slippa D21 och tävla i D35. Nu har jag varit borta i ett par skadetyngda år, så visst skulle det sitta skönt om jag hade min 45-årsdag här i höst. Men det har jag tyvärr inte...

Full fart i gymmet

Nu är det full fart i gymmet och på klasserna igen. Nyårssyndromet infinner sig även nu efter sommaren och en tredje peak under året är när bikinisarna börjar synas i skyltfönstren. Det vore så härligt att ha en jämn beläggning året om, för det skulle ju betyda att den inre motivationen till träning segrar över den yttre. Åh andra sidan kan det ju börja som en yttre motivationsfaktor; ex att läkaren säger att du måste träna bort din onda rygg, och så växer det till att bli ren och skär kärlek. Så kan det gå!

The Sky is The Limit -Not!

Vissa människor är bara så härligt gränslösa. Om ett och ett halvt år skickar han ut hugade på virgintrips ut i rymden. Tag kölapp. I de gränstänjandes skara ingår onekligen också den olympiska blivande kungen för i år, dollarlandets Michael Phelps. Och spelen har knappt ens börjat. Det är bara att toknjuta.

silversverige

Det bara föll sig så att jag kom upp, kom ut och iväg just kl 11.33 idag. Dvs då OS-sändningarna startade i P4. Jag hade bestämt mig för ett långpass. Jag har knappt sprungit över gården, genom rondellen och halvvägs uppför Handelsvägsbacken då kommentatorerna vässar rösterna ett snäpp, intensifierar tempot och höjer volymen. Det är spurt i damerns linjelopp i cykel och i ledarkvintetten ligger en Emma Johansson. OS-debutant och uppenbarligen väldigt sugen på en medaljplats. När det slutligen står klart att hon lyckats spurta sig fram till en silverplats, händer det som alltid händer mig i sådana här tillfällen.. Jag får en välmåenderysning som gör att hårstråna på armarna ställer sig rakt ut och jag hulkar till precis som om jag tänker börja gråta... Hur härligt är det inte! Underbart härligt. Jag är ute länge på de blöta skogsstigarna och hör referatet hur många gånger som helst. Lika härligt varje gång. Jag hinner med att njuta av ett svenskt rekord i ryggsim och ett svenskt rekord i lagkapp medley där alla gör ett kanonlopp och Lars Frölander storimponerar. Hinner t o m med att höra hur det går för Annika Sörenstam under sin sista svenskrunda. Vi är ett litet land men vi har många stora idrottsmän. När de slutligen lyckades få till en intervju med silvermedaljösen Emma var den precis så där som den ska vara. Sprudlande lycklig och glad. Loppet var "optimalt" sa hon. Och fnittrade. Ni ser. Det är de fnittriga svenskbrudarna som lyckas bäst.

fnittriga OS-brudar

Det var så härligt att se bilderna på Sanna Kallur och Carolina Klûft i skrattkramper när de fick såna där apmärkliga frågor från de kinesiska journalisterna under en presskonferens inför OS. Svenska folket kunde sen skriva kommentarer eller blogga med hänvisan till ABs artikel. Mycket märkliga kommentarer följde. Någon tyckte att de satt med "attityd" och hånskrattade, och den personen har nog inte fällt en skratt-tår i hela sitt liv. Jag började nästan bubbla själv bara av att se bilderna på Sanna. Sånt där bubbelfnitter och vad somliga kallar flamstramsande är så ingrott i mina gener att det bara är att acceptera. Vi måste skilja på beteende och personlighet. Beteendet är förändringsbart men det är inte personligheten. (I normalfall). Gudarna ska veta att jag jobbat på det. Hur många gånger som jag tänkt att bara jag blir lite äldre så försvinner det nog. Fnittret. Jag har haft fel. När jag läste om SannaCarroskrattattackerna kom jag att tänka på när jag var på träningsläger som tonåring. Jag älskade (och älskar) träningsläger. Att umgås med de som gillar det jag gillar. Vakna på morgonen, äta frukost, träna, äta lunch, vila, träna, äta middag, äta godis, spela kort, fnittra och sova. Sen börjar det om igen. Ju fler dagar desto härligare blev det. Ju mer träning desto fnittrigare blev vi. Jag ingick i Sörmlands Elitungdom inom orienteringssporten. Jag kommer ihåg när Bertil drog iväg med oss D15-16-tjejer på ett långpass i vinterlandskap. Vi snöpulsade. Och vi fnittrade. Det var jag och Snulle, och Marie och Marie och Marie och Lena och Katarina och troligen någon mer. Bertil manade på och vi började fnittra. Tyvärr tror jag att jag ofta intog rollen som just fnitterledare. Men skrattade en skrattade alla, så var det. Precis lika viktigt var det att hålla ihop klungan. Men ibland måste man ju liksom bara hålla om magen, för man skrattar så mycket. Då stannar ju hela klungan. Bertil blev alldeles rödgalen av ilska och efter mycket hot och från vår sida noll bättring, lämnade han oss där i skogen. Det skulle han inte ha gjort. För då ramlade vi ihop i en stor fnitterhög i den kalla snön och höll aldrig på att få kraft nog att ställa oss på benen igen. Vi hade sprungit långt och eftersom Bertil hade kartan visste vi inte riktigt vart vi skulle ta vägen. När vi väl hade slutat fnittra följde vi hans spår i snön så gott vi kunde och efter mycket om och men återfann vi platsen där vi startat och där satt Bertil och huttrade i den kalla minibussen som skulle ta oss tillbaka till anläggningen. Han svor och gapade på oss och sa att han inte visste om han ville fortsätta träna oss eftersom vi inte var tillträckligt seriösa. Det är vid såna tillfällen som det alltid börjar bubbla i mig. Fel tillfälle liksom. Men lite obehagligt var det ändå för oss tonåriga småbrudar för sällan har vi skådat en sådan arg Bertil. Han blev dock kvar som tränare och sedemera tog en av oss VM-guld. Kanske tack vare allt fnitter som förenade oss. För är det inte roligt så han man inte roligt och då kanske vi alla hade lagt av med orienteringen och blivit... inte vet jag.. dokusåpaaddicts istället.

Bananerna fryser

Skala bananerna. Dela dem på hälften. Lägg dem i en påse i frysen. Minst ett dygn. Smält blockchoklad. Hacka mandel. Rulla de frysta bananhalvorna i choklad och därefter i nötter. Det stelnar fort som satan. Klart! Idag har jag ätit fem! :-)

PT beats krogen

Personlig Träning vs. krogragg 1-0

Besvikelse eller ilska

Små samtal och funderingar kan ibland bli stora ord. En favoritperson som jag har i mitt liv sa åt mig att det är så typsikt kvinnligt att bli besviken och att det är bättre att bli arg. Jag diskuterade det här med den stora lilla mannen i mitt liv. Han sa att det är väldigt jobbigt när jag blir besviken. Det gör ondare än arg. Det är mer kärlek i besviken än arg. Arg blir man så går det över och det är inte så mycket känslor i. Så sa han. Det är rätt klokt. Så att bli besviken på någon är således ett tecken på att kärleken till personen är större, än om jag blir arg. Sen menade personen som tog upp det här att det är lättare för den fördelade parten med ilska, det ger inte samma dåliga samvete. Ja. Så kan man diskutera. Sonen messar "Var är du min mamma, jag svälter ihjäl:-)). Så kommer jag hem och vi tittar på varandra och undrar vad kokerskan ska göra idag? Vi kanske kan anställa storasyster som au-pair till sin egen familj? Det blir pasta och köttbullar! PS. Tulsa kom hem. Allt är förlåtet. Det finns ju liksom inget allt att förlåta. Jag lovar, du har fri tillgång till hela min garderob utan att ens fråga. T o m mitt bälte med muffinsar kan du få låna. Och det är sprillans nytt...........

Termin nummer 47

Nu har jag påbörjat terminen 47 i min gruppträningskarriär. Jag trodde som 20-åring att 30 var den ålder man borde packa ihop sina skor som instruktör och gå vidare. Som 30-åring funderade jag över 40, det var kanske den ålder då jag skulle get a life. 40 kom, statistiken var bra, kroppen höll hjälpligt och glädjen, ja, den var lika stor som alltid. Jag bestämde mig för att ta termin by termin för att liksom känna in att den där genuina glädjen finns kvar inför varje kick-off. En sommar har gått och jag kliver in i för mig termin nummer 47. Har jag funderingar på att kliva av`Nej. Jag tänker som Madonna. Det är nog dags att öka! In med Bodypumpen igen, som jag haft lite tufft att köra pga en trasig axel. Är jag inte lite sugen på aerobics igen, som inte funkat pga skidolycka, meniskoperation, hälseneinflammation och brutet ben? De skador jag har haft har alla haft sitt ursprung i de olyckor jag råkat ut för och in i, utanför gruppträningssalen. Ganska fascinerande. Axeln började trassla efter att jag studsat runt i skogen mellan träd och sten i Väsjöbacken. Jag har alltid haft den dåliga förmågan att aldrig låta kroppen läka i lugn och ro utan jag har alltid förhalat läkprocessen genom att börja träna för tidigt. Har liksom tagit med det i beräkningen. Plus att det här givetvis är ett jobb och inte en hobby. Det funkar inte alltid att stanna hemma från jobbet pga en liten skråma. Idag satt jag på spinningcykeln för terminens första cykelcore-komboklass. Jag tänkte för mig själv "sluta le nu, du ser patetisk ut". Men precis så kul kände jag att det är att vara där igen. Jag fick brottas med att sluta le :-)

Extremt jettelaggad

Nu sover vi in på eftermiddagarna i mitt lilla hem. Igår vaknade jag, tog en regnig långtur och vips var klockan åtta på kvällen. Hur ska jag fixa det här inför arbetsveckan som kommer? Drömmer om öknen och vaknar svettig. Jag har bevittnat världens toppultralöpare i Badwater. Det är för mig obegripligt hur de kan springa 216 km i 50-60 gradig hetta. När de sista tappra tog sig upp emot Mount Whitney Portal när jag morgonjoggade, fick jag ståpäls. Då hade de kämpat på i över två dygn. Min beundran är oändlig. Tvåan Akos Konya trippade in 29 sek efter segraren Jorge Pacheco som hade tiden 23 timmar och tjugo minuter. Loppet hade 80 startande och det var enbart sju av dessa som inte fullföljde hela loppet. Arthur Rose från Santa Rosa i Ca, genomförde loppet på 39.46.53. Den tiden gav honom en 30 plats. Arthur är 66 år. Bland de 14 första i resultatlistan hittar jag 8 kvinnor. Applåder girls. Jag är så imponerad och så inspirerad. Ska nog ta en liten löprunda nu.............. :-)

PostTravellingSyndrome

Vilken semester vi skaffade oss jag och sonen. Den bästa ever. Precis så vild och galen och fladdrig och ostrukturerad som vi ville ha det. När Mike frågade "You guys travel a lot hum?". Svarade sonen att de behöver ju inte resa. De har ju redan allt. I en enda delstat. Vi täckte bergen (Mount Whitney Portal), den lilla westernstaden (Lone Pine), otroligt stekheta öknen (Death Valley), galna crazykvällar i fantastiska Vegas, obeskrivbara "Cirque de Soleil". Bakermotellnattmat. Hollywood, walk of fame och fot och handjämförelser med Marilyn Monroe och Michael Caine, hussajtseeing i Beverly Hills (Beckham var inte hemma) och Bel Air. Topwindowhopping Rodeo Drive. All Beach Cities (Santa Monica, Hermosa Beach, crazy Venice, Redondo Beach, Newport Beach...) där alla har den lifestyle jag vill ha... strandjogg, beachvolley, fotboll, aktiva-aktiva.. En vecka i Calimesa. Unlimited shopping i139outleten off Freeway10. Heta morgonträningar som föregicks av plockandet av nektariner, persikor, fikon, vindruvor, äpplen eller annat smaskigt i trädgården. San Berdoo HSbesök. San Diego. Den olympiske amerikanska träningsbyn. Disneyland oh Disneyland. Starbucks x tjuartontusen. En lycklig mamma gav en lycklig son the time of his life, hittintills. (Och en nytillköpt väska med komplett garderob). Vilken ynnest! Jetlaggade hemmavid med tillbakalängtan. Halva tiden i en generös Dodge. En driver och en kartläsare (lägg kartan i norr och söder, for crying out loud)...... Han lärde sig fort. I ren självbevarelsedrift. Ibland kan lyckan vara bara ren och skär lycka. (Det som hade varit frosting på kakan sitter i Lucca). Fanns det något mer att önska? Nej. Repris tack.