Sneakers

Skulle handla mjölk häromdagen. Framför mig går ett par med kundvagn och skäller på varandra. Inne vid frukten står ett annat par och hon kastar onda ögat på honom. Vid kakpaketen drar en mamma sitt barn i armen och skriker "Sluuuuta tjaaaata"! Det är ju jättedumt att må bra på bekostnad av de här paren, alldeles urknasigt, men jag blir ändå så himla varm i mig och så härligt nöjd. Att leva med en tonårspojke och ha synkade normer och regler gör livet rätt behagligt. Jamenvisst händer det saker. Men det där skrikandet det finns inte hos oss. Kanske är det den annalkande finanskrisen som gör par stingsliga och kanske är det den jag borde ladda för genom att spana in en eventuell sambodelakostnadernaman. Men jag kan inte få min hjärna att tänka i de banorna. Det är så himla njutbart att bara göra och inte bry sig om att den andra inte gör. För så är det ju oftast. Tog hem en ny manlig bekant och kvittot från sonen kommer som ett brev på posten via mess. Då blir det liksom kört redan innan startpunkten. Inget konstigt för mig alls. För de som känner mig bäst är mina barn. Jag mejlade min dotter "Jag får panik för han har skor, kan jag säga det", "Nja", svarade hon "du kanske inte ska använda just ordet panik". Sonen sa "Mamma, det är verkligen inte han som har skor, det är du som inte har det". Då suckar jag, men bara glatt, och är så glad att så mycket klokskap samlats i min närmiljö.