Igår ringde dottern "det har inte hänt nåt stort, bara nåt litet, men vi har kört din IPod (som sonen lånar för att hans är på lagning) i tvättmaskinen. Kulörtvätt 60 grader. Den dog". (Surprise!?). Det är då jag använder mig av tekninken SAT; Stopp Andas Tänk. När jag har gjort det så inser jag att det bara är materiella ting. Om än en viktig och mycket kär egodel. Dessutom mer eller mindre nödvändig i mitt yrke, som arbetsverktyg till inlärning. Well. Idag ligger den här blank, svart och kall på mitt skrivbord. Jag tittar på den och undrar om jag ska lämna in den till batteri-kyrkogården. Ni vet den där; allt som lyser, går och låter, ska man lämna åter... eller hur den nu är. Någonting får mig dock att stoppa i laddningssladden. Jag tänker att om jag försöker trycka på den kanske den skriver "asshole" på displayen. Först smyger äpplet fram, sen står det "nu spelas...". Jag har väldigt mycket svårt att förstå att den faktiskt funkar. Kikar mig om efter "Dolda Kameran", eller ser om Gud hänger i rullgardinen och har nåt med det hela att göra. Hur kunde den där tunna, lilla, svarta elektroniksaken överleva 60 grader kulörtvätt (pojkfärg) och en saftig centrifugering?
3 kommentarer:
Bara du Elisabeth, bara du! /g
haha! Min ipod är lite smutsig faktikst..men om JAG körde den i tvättmaskinen skulle antagligen inte bara ipoden gå sönder, utan tvättmaskinen skulle säkert även sprängas och jag skulle sen varken ha en ipod eller rena kläder.. =P
Precis. Plus att tvättmaskinen brinner upp och branden utvecklas till att sluka alla bostadsrätterna i föreningen. Sånt händer oftast mig med. Men inte den här gången:-). Du är en fena på träning Anna. Så kul!
Skicka en kommentar