Ibland tillbringar "man" så otroligt mycket tid med att försöka hitta lösningar på problem, istället för att actually lösa problemet.
Kanske är det min orienteringsfostran som gör att jag har så svårt hantera den här problematiken. Jag har då väldigt bra tålamod, speciellt med människor. (Detta gäller inte hårdvaror som datorer, mobiler och bilar). I orienteringsskogen ska du ta dig från start till mål. Du delar upp start till mål i delsträckor, först från ettan till tvåan, sen tvåan till trean osv. Alla sträckor ställer olika sorters krav på dig. Ibland är det lättlöpt stig, ibland ren skogsterräng och ofta långa, tunga mossar eller täta, knappt genomträngliga grönområden. Även inom varje sträcka har du olika små delmoment och olika taktiker som du måste anpassa utifrån hur du ska ta kontrollen på bästa möjliga sätt. Anpassa hastigheten exempelvis. Läsa mer noggrant på kartan in emot kontrollen, eller bara damma på i skogen mot den stora uppfångande stigen. Precis som i livet. När jag kör fast i skogen så står jag ju inte och väntar på att "nånannan" (kallas för nånannanism), ska komma och fånga upp mig och visa var jag är på kartan eller lotsa mig rätt. Jag får vackert ta och leta reda på något som gör att jag kan läsa in mig, komma på spår igen och ta ett nytt beslut eftersom jag körde fast i det senaste. Det viktiga här är att jag måste lösa problemet annars skiter sig hela tävlingsmomentet och hela upplevelsen i sig. Så om ett problem förblir ett problem, år ut och år in, trots idoga försök till att finna lösningar, alltifrån tydliga, konkreta och etablerade lösningar till flummiga och obskyra metoder, ja då är det faktiskt dags att släppa just det där idoga sökandet efter lösningar. Smälla igen datorn, sluta söka i litteratur, lägga ned att gå på föreläsningar, sluta betala för terapi, mm och fanimej bara ta ansvar för att lösa problemet. Eller sluta se det som ett problem. Vilket som :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar