Arnold, Oh my.......

Jag tog en morgonjogg along Santa Monica Beach och sprang forbi Arniold Schwarzenegger. Actually that made my day....... that made my week eller till och med.... that made my whole trip....

miss you

Vi sitter tysta i bilen. På väg hem igen. Och hon sitter lämnad, med allt sitt bagage på Skavsta flygplats. På väg bort. "Är vi redan vid IKEA", frågar sonen. Vi messar längtan till henne som sitter lämnad, med allt sitt bagage på Skavsta flygplats. På väg bort.  Sonen fortsätter "Jag tror inte jag har fattat att hon flyttar". Jag vet. Att jag inte har. Vill använda ord som "Saknadschock". Men vet inte om det finns i känsloakademiens ordlista. Vi äter bigarråer ihop, hennes bror och jag. Min son. Han kramar om mig. Han skrattar. Säger "Mamma, du är ju så söt, hur gammal är du egentligen, fem år?". Han visar mig hur min underläpp dallrar av ledsensorg. Och hur jag sitter rak i ryggen. Hemma vill jag låsa in mig på mitt rum. Ja, det är tonårsfasoner. Applicerbara även som vuxen . Jag älskar ju honom och jag saknar ju henne. Jag visar att jag saknar henne och så vill jag ju också visa hur mycket jag älskar honom. Fyhelvetessatan, vilka paradoxer mitt jag ska hantera. Men det är ju så det är. Kärlek och saknad i en och samma tidsrymd. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon som nu sitter på planet till Italien med allt sitt bagage känner sig oändligt älskad. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han som går kvar här hemma, precis som i morse, men utan den fysiska närvaron av sin syster, känner sig oändligt älskad. Oändligt älskade. Båda två.

Vaknar åt fel håll

Det första jag ser när jag varknar idag. Är hennes stora resväska och ryggsäck. Så det är idag hon ska puttas ur boet. Just idag. Hon sover fortfarande tungt efter gårdagens festande. "Var försiktig" sa jag och försökte, utan att skrämmas och förstöra feststämningen, förklara hur lätt det är att man tappar fokus och att något knepigt (eller riktigt otäckt) händer sista natten med gänget. Typ som när man orienterar och har gått riktigt kanon. ...osenba.... Det hände mig på mitt första veteran-SM. Jag hade segern som i en liten briljantask. Det var svårorienterat nere i Lissmaskogarna och jag hade inte bommat en meter. Närmar mig näst sista. Sista kontrollen ligger precis i anslutning till målgång och upploppet. Jag hinner tänka att jag tar hem det här. Jag vet några storstjärnor som jag passerat nästan obemärkt i skogen. Det är då det händer. Jag tappar kontakt med kartan och verkligheten. Totalt. Det långa fyra minuters försprång jag uppenbarligen hade, visade sig bli en tre minuters förlust. Jag var vid näst-näst sista kontrollen två gånger. Bara virrade runt. Helt ofokuserat. Jag hör speakern ifrån målområdet. Kan ännu idag inte förstå hur det gick till. Jag kikar genom trappräckena ned i Ts rum. Hon ligger hopkurad i sin säng. Hon har sparkat av täcket från sitt högra ben och jag kan se lite rester av gårdagens sminkning runt ögonen. Min älskade. Där ligger hon och sover. Hon hade tydligen kartkontakt hela kvällen och natten igår. Vilken tur! 

kvällslektyr

Redan som tioåring började jag orientera. Då sprang jag patrull med Eva-Stina. Hon fick nästan alltid håll och då plockade hon upp en sten som hon höll i handen för det hade hon läst i någon indianbok att så brukade indianerna göra för att kurera just håll. Eva-Stina hade inte riktigt samma tempo som jag. Det hände att hon blev kvar i en stigkorsning och satt och vilade medan jag sprang iväg och stämplade vid kontrollen för att sedan hämta upp henne igen. Men oftast höll vi ihop. Vi havererade ganska högt upp i prislistorna och vann några härliga priser i form av paraplyn, reklampennor och annat som arrangörerna lyckats tigga till sig till sitt prisbord. Det hände ibland att vi gick och kikade på det där prisbordet, om det var upplockat redan innan start, för att få en motivationsfaktor till att springa på ordentligt. Jag tyckte väldigt mycket om de stentroll som någon tant i arrangörsklubbarna ibland tillverkat. Häromdagen när jag hade städnojja kastade jag en hel kartong med orienteringspriser, plaketter och annat som mina föräldrar sparat åt mig genom åren. Borde jag ångra det? När jag flyttade in i lägenheten där vi nu bor kastade jag alla pärmar med gamla orienteringsbanor som jag sprungit sen 10 års ålder. (Borde jag ångra det med?)  Efter varje tävling går man igenom vägval med sina klubbkamrater/ medtävlare/konkurrenter och jämför med varandra. Under alla dessa år och biljontals tävlingar jag sprungit (bortsett från tre tunga skadeperioder, bl a de senaste 7 åren) hade jag sparat alla min tävlingskartor och satt in dem i pärmar i kronologisk ordning. Varje tävlingskarta visade de inritade vägvalen jag gjort. De där kartorna kunde jag ligga och "läsa" på kvällarna. Minnas bommar jag gjort, minnas klockrena vägval, minnas hur skogen såg ut i översättning till kartan, minnas konkurrenterna och minnas känslan av att ha haft ännu en utmanande helg. Det blev min kvällslektyr som sagt, tillsammans med Skogssport, Runner´s World och resultatlistor. Kanske inte världens hetaste sängkatalysator när man lever i en parrelation. Men å andra sidan är väl inte (dagens) MacBook det heller. Idag behöver jag ju dock inte idka samma hänsyn, så kanske jag verkligen ska fundera över att starta upp den där orienteringskarriären igen, så jag har några vägval att fundera över innan sänglampan släcks.

På skaftet sitter huvudet

Idag skulle det bli orienteringscomeback. Orientering brukar sammanfattas på två sätt. Det ena använder samhället i stort : "nördsport". Det andra använder vi som själva idkar idrotten : "Tankens skärpa under kroppslig möda". Det betyder att jag kan bara pressa kroppen till att springa precis så hårt så att hjärncellerna håller sig på rätt sida om tröskeln och inte tappar fokus. Jag kom till Hellasgården. Bytte om. Valde bana. Kramade om gamla orienteringsvänner som jag inte sett på länge länge länge.  Startade. Stoppade sportidentpinnen i lådan och stack. Shit. Var har hänt med mina ögon i fart? Det var bra skala (stor) så jag såg ju ganska bra innan start, men i fart. Ooops. Började med att plocka huvudet ifrån skaftet och höll högerstig när jag skulle hållit den mer rakt fram. Upp med det på skaftet igen. Jaja. Där satt kontrollen ingen skada skedd, förutom att jag fick klättra över ett berg vilket de som sprang rätt, slapp. Kontroll två. Gick finfint att hålla linjen på sankmarkerna. Sen började det trassla. Att stanna och stå för att läsa karta känns inte speciellt orienteringsproffsigt. Det blir typ mycket stanna då. Jag började bli lite irriterad. Dessutom var jag rädd för en massa saker så här i premiärcomebacken. Jag hoppade utför små stup. Aj. Det värkte lite i benet, den hårda smällen. Tänk om jag skulle stuka foten igen, tänk om jag skulle bryta benet igen, tänk om jag skulle ramla och bryta armen igen, tänk om jag skulle slå i huvudet igen, tänk om jag skulle fastna i en taggtråd igen. Helst plötsligt började alla gamla orienteringstrauman jollra runt i huvudet på mig och jag tänkte till och med att tänk om jag blir kär i en psykopat igen?!! Lite så. Så alla saker som hör till dåtiden, blev nutidens rädslor och framtidens hinder. Märkligt. När jag hasade nedför ett stup såg jag framför mig hur en Ungdom skulle komma schvissandes förbi, men ändå ha vänligheten att fråga "ska jag hjälpa tant nedför brantfoten?". Jag började helt galet tappa koncentrationen och vid de detaljrika femte och sjätte kontrollerna satte jag huvudet under armen och rullade ihop kartan och tog stigen till mål. 7an, 8an, 9an och 10an hoppade jag resolut över. Det blev ingen pallplats i premiären. Det blev inte ens en plats i resultatlistan. Skämmigt. De kommer att skriva "utgått" efter mitt namn ifrån dagens träningstävling i "Sommarserien". Men vad lärde jag då? Jo. 1. skaffa glasögon/linser 2. ut och träna i terrängen för att vänja fötter och leder igen 3. du blir bra på det du gör och således inte bra på det du inte gör, betyder: träna med karta och kompass. Ska nog se om jag kan hitta den rätta inspirationen för att motivera mig till alla dessa punkter. Om inte annat för att få krama och kramas av dem jag tycker om igen. 

RainWoMan

Sprang i regnet idag. Med keps. Mest glad att jag kan springa. Tempo finns inte i löpordförrådet men det gör inget. Jag minns när jag Sprang. Tränade. Målmedvetet. Skulle jag knyta skosnörena, sätta mig bakom en buske eller något annat som inte var springtid, pausade jag klockan. Eller om jag träffade någon och hujedamej - tvingades konversera, pausade jag klockan. Ett löppass bokfördes i "femminutrarsintervaller". Var jag ute 42.28 stod det 40 min i träningsdagboken. Avrundningen skedde (sker:-)) utifrån var klockan befann sig i förhållande till femminutrarna. Var jag ute 57.32 stod det 60 min. Orienterare mäter all löpning i minutrar. Det är väldigt svårt att uppskatta distans när man manglar runt i skogen. Upp och ned och fram och tillbaka. Och vilse. Ett långpass var (är) 90 min. Där var (är) jag stenhård. Hade jag varit ute i 87 minuter tog jag ett varv runt huset. 90 plus skulle det vara. Klart man kan ifrågasätta det!!  Jag brukar se det som att göra en GundeSvan. Eller... var noga med detaljerna.

Nu packar min genavkomma. Oj, vad hon packar. Och städar. Sorterar. Slänger. Min syster kommer för att hämta minst 4 svarta sopsäckar med kläder och ett par kassar böcker och annat. Jag dras med. Packar inte. Men städar och sorterar. Mest bort. Igår gapade hennes garderobshyllor tomma. Det jag skämtat om, att "få äga" min egen garderob har blivit en sanning. Det är inte alltid sanningar är sköna. Sanningsskrattet har liksom fastnat i halsen. Jag kan se sorgen i mina egna ögon. Känns gör det redan. Fyllde raskt "hennes" garderob med träningskläder. Nu ser den inte tom ut längre. Men det är en substitutlösning. Det är ju bara träningskläder. Jag saknar Ts jeanshögar.

På promenad

Har inte gått så himla många promenader i mitt liv. Det blir sånt jag gör när jag inte har något spring i benen kvar.  Här är fransosen som tuffar på med sina åsnor och siktet är inställt på Stockholm. Känns lite halvgemytligt. 65 år gammal och familjen består av två åsnor och en fru, som fick stanna hemma. Avgång i april och hemgång i oktober. Tre mil om dagen. Once upon a time in mankind förflyttade vi oss fyra mil om dagen, av egen kraft, (på egna fötter). I mitt jobb som hälsorådgivare stötte jag på en kvinna som fick en stegräknare strategiskt placerad. 427 steg på en dag. Jobbade i hemmet. Satt i köket. Nära till kylskåpet och nära till toa. Himla enkelt. Det blev ett enkelt jobb för mig också. Successiv ökning av antalet steg och viktkurvan pekade positivt nedåt. Målet var 10 000 steg per dag. Tre halvtimmar träning i veckan och tallriksmodellen. Det visade sig vara just det. Som var modellen!

Hästunderstödsterapi

Jag vaknar. Barnen sover. Äter frukost. Läser tidningen/mejl. Barnen sover. Jag går ut och springer. Barnen sover. Jag kommer hem. Barnen vaknar. Vi umgås. Gör saker. Barnen är vakna. Jag går och lägger mig. Barnen är vakna. Jag somnar. Så rullar de "obokade" sommardagarna på.  Under dagens löppass lyssnade jag på någon obskyr radiokanal som pratade om samernas situation och historia, samt om  en politiker från Härjedalen som klivit ur moderaterna för att bli offentligt invandrafientlig ("samerna är invandrare", förkunnade han) i ett annat parti. Eller som han beskrev det "invandrarkritiskt" :-( . En lärd professor ifrån Umeå bemötte det hela med en galen massa klokskap och jag var nöjd att han fick sista ordet. Gick lättare för mig i uppförsbackarna då. Sen handlade det om härliga Max Kalla i Umeå som slutat sälja cigg i sin butik. Heja Max Kalla. Allt handlar om att göra val, förkunnade han. Vi väljer att inte. Då kan kunderna välja samma sak. Eller välja annan butik. Lite så. :-)  En lyssnare ville inte välja alls. Men det är ju också ett val. Jag lärde att Wärmdö vill öppna ett hästcenter. Där ska man syssla med hästunderstödsterapi. Det betyder att du kan må bättre av att rida. För utbrända, handikappade mm. Det låter ju kanon. Känns lite som min filosofi och den färdighet jag delar med många andra. Löpunderstödsterapi. 

Rundor

Start : Ågestagårdens P-plats. Av de två grusvägar som går parallellt upp mot skogen, välj den högra. Snart träffar du på orangea markeringar på träden. Den stigen går in till höger. Lätt uppför på stenigt underlag, under en stor kraftledning. Följ dessa markeringar tills du kommer till en brunn med en rostig pump. Där vänder du. Då har du passerat över spångar, broar, i och längs med sankmarker, sprungit backe upp och backe ned, längs med sjöar. När du har vänt och sprungit ett steg kommer du känna dig tokstark, för då har du sprungit längre än du har kvar. Så känner jag jämt. Fast jag ogillar vända. För lite äventyr. Denna löptur är det undantag som bekräftar den regeln. 

Fejsbok

Nu har jag hamnat på facebook. Tog mig lång tid tills jag gav vika. Den första facebooksidan jag någonsin såg, för något/några år sedan tillhörde ett ex. Där radade han upp alla påsättningar han haft genom tiderna och framåt? och skrev "This is Anna, we hooked up and it was najs". Ungefär så. Jag fick ståpäls och gåshud och kände att på den listan vill jag inte vara. Det är inget fel på honom, men jag vill bara inte hamna där. Men nu när jag är där, mycket tack vare arbetskamrater och hon som flyttar hemifrån är det lite kul. Tänkte jag skulle hitta gamla orienteringsvänner och annat folk, men det verkar vara en generationsfråga. Väldigt svårt. Tror jag ska skapa mig en egen "grupp". Den ska heta "Spring i benen". Tror jag:-)

Så här

Så här sa han som är klok i mitt liv. För vi diskuterade just det här med aversioner mot löpares löpning. Han sa "kroppen är gjord för rörelse, för att springa, de som inte springer behöver gå i terapi för att de just inte springer, för hjärnan kan ju inte förstå att kroppen inte får göra det som den är gjord för och då blir det fel en trappa upp". Ungefär så sa han, fast med helt annorlunda ord. Men kontentan av det hela satte jag härmed på pränt!

Nu ska jag ut i skogen. Är skogsgalen just nu.