Hälsa hem

Jag stod på Riche. Hängde vid baren för att beställa (en Ramlösa citron. Jo! :-)). Stod en man bredvid. Brunbränd. Citylejon. Ensam. Han sade något, något sån´t som sägs vid en bar i city. Jag svarade (nog) artigt. Han pratade med mig. Han pratade till mig. Han pratade om sig. Med mig. Det fascinerade. Klockan gick och han pratade. Om sig. Sina lägenheter (all over the world), bilar, jobb, idioten till x-fru, sonen som avgudade honom och fick bo fint när far väl var i Stockholm, för hos mor var det inte samma standard. Han pratade och pratade. Allt som pratades, pratades med kommatecken, punkt eller utropstecken. Frågetecken? Nej. Det fanns ju inte i hans intressesfär att vara intresserad. Han var liksom hellre intressant. Hur som haver. Jag blev mer och mer fascinerad ju mer tiden gick. Klockan närmade sig sakteliga den där timmen när det är dags att gå hem för att inte bli patetisk. Då tittar han stadigt på mig och säger, (här kommer nu kvällens första frågetecken) : Vill du följa med mig hem???????????? Jag tappade nästan fattningen. Svarar "Men Tommy, du vet ju inte ens vad jag heter". Då häver han ur sig; "Men det kan vi väl ta vartefter"! Tommy gick hem själv.