En tankepärla

Jag satt på Kvarnsjöberget omfamnad av tallbarrsträd och blickade ut över den tysta och blanka vattenytan. Solen dök ned från skyn för att spegla sig. I handen värmde en nybakad kanelsmekt bulle med sockerpärlor på. Jag tittade på den. Vid första anblicken för vacker för att ätas. Men jag kunde förnimma första tuggan. Redan innan den var tagen. Den lätta känslan tills tänderna träffade en pärla. Knastret. Det varma. Så jag åt den ändå. Den var god. Smakade som mormors. Jag tänkte på mormor. Saknade. Hon doftade alltid mormor. Hennes sinne var öppet och hennes tolerans var stor. Hon frågade mig "Men Elisabeth, varför gör du så?". Hon dömde inte. Det var alltid ett skratt i tonen, i ögonvrån. Jag förstod att hon förstod. Hur dumt det än var. "Därför att jag kan mormor", svarade jag . "Jag gör saker därför att jag kan".