Den röda dagboken

Som barn äger jag en röd dagbok i skinn. Det har ett guldtryck på framsidan och den låses med en liten liten nyckel i ett litet litet hänglås. Där skriver jag ned alla mina hemligheter. Vem jag tycker om för tillfället. Vem som har frågat chans och vad jag svarar. Vad som händer i skolan. Hur mycket jag tränar och hur min mamma, min pappa och mina systrar beter sig.

Jag skriver med min finaste skrivstil med blå bläckpenna. Varje kväll innan jag somnar. Jag börjar min dagboksdag med ”Kära dagbok” och avslutar med ett ”God natt”, ”Sov gott” eller ibland "skojar jag till det" och skriver ”Sov gott, vakna torrt”. Efter varje skrivstund stänger jag omsorgsfullt igen min dagbok. Låser. Rycker lite lätt i hänglåset för att se så den verkligen är låst och så gömmer jag den lilla nyckeln. Oftast i någon av de träsnidade burkarna med lock som farbror Einar gjort och ger mig i present av en eller annan anledning. Ibland krävs att jag sprungit bra på någon tävling och blir omnämnd i lokaltidningen, eller att jag spelarpiano för pensionärerna i Folkets Hus, eller helt enkelt bara går in och hälsat på. Min dagboksnyckel flyttas runt mellan burkarna för att hålla eventuella fingrar från nyfikna systrar borta.

Idag har den stängda dagboken med de innersta tankarna skrotats till förmån för bloggar, myspace, facebook och andra nätverksamheter. I bloggarna skriver vi hej vilt om vilka vi gillar och ogillar för tillfället, vilka som har knullat och gift sig, snedknullat och skilt sig, vad som hänt på jobbet, vad vi har på oss och vad vi anser att andra ska ha på sig, hur mycket vi tränar, äter, väger och super och mår illa. Varje blogg ligger vidöppen. Varken hänglås eller nyckel krävs för att vi ska kunna ta del av varandras levnadshemligheter.

En blondinos revival har vi kunnat läsa om i kvällstidningarna, just genom bloggeriet. En massa nollor har antalet läsare till denna kvinnas sajt och jag kan själv förstå när jag gör ett besök på sidan att flickan är ”mätt och belåten och (ler)”. Hon visar bild på hur hon är duktig och inte lämnar så mycket på tallriken. Dagen var tuff av olika anledningar, men nu ska hon sova ”vin berusad” som hon nu är. Som slutkläm uppmanar hon oss att inte göra något som hon själv inte skulle ha gjort. Och det kan ju bli riktigt spännande att filosofera över vad det skulle kunna vara.

Jag minns en gång hur mamma städar mitt rum. För hon tycker uppenbarligen att jag inte kan göra det tillräckligt bra själv. Jag kommer hem från skolan och ser min röda dagbok ligga på fel ställe. Ännu värre. Den är olåst. Jag förstår att mamma har läst och mamma har glömt att låsa. Det är oerhört integritetskränkande och jag kastar mig över min dagbok, trycker den hårt mot bröstet och gråter. Mina tankar är ju inte till för någon som kan läsa dem på ett annat sätt än jag tänker dem och skriver ned dem. Så just den här kvällen skriver jag, 12 år, ”Kära dagbok, jag kommer inte skriva i dig på ett tag, bli inte ledsen, men jag känner inte för det längre, någon tvingade dig att skvallra. Kram. Och Godnatt”