"vill se blod"

Jag älskar ord. Jag älskar böcker. Det ska helst vara pocketböcker att läsa, vika hundöron i, spilla latte i, måla med bläck i, ånga ned i bastun. Böcker att umgås med. Påverkas av. Nu läser jag "Vad jag älskade" av Siri Hustved. Alldeles fantastisk. Jag har läst en hel del böcker av Liza Marklund. I en av de första jag läser så skriver hon att hon ligger vid Tallsjöbadet och läser Damernas Värld. Jag skrattar. Jag känner igen varenda stig och byggnad hon sedan beskriver i sina böcker. Jag har ju bott där. Jag har själv lärt mig simma i det mörka Tallsjövattnet. Nu yr stormen kring Lizas Gömda. Jag läste den som alla andra. Förfasades. förskräcktes och våndades. Debatterade i frustration. Nu ska det rivas upp och slaktas och hängas ut. Liza har fabulerat. Liza har benämnt boken som "en sann historia". Tryckfelsnisse glömde "baserad på". Jag vet inte. Jag känner bara att "jag vill inte vara med". Låt vara. Ska jag behöva läsa om "mannen med de svarta ögonen" i tidningarna? Hur många TV-soffor ska nu nötas? Det är klart att ingen människa ska behöva genomgå att hängas ut med namn och bild i varken böcker eller tidsskrifter. Men så vill jag heller inte minnas att det var i Lizas bok Gömda. Inte ens när jag läser biografier kan jag tro att författaren minns allt så detaljerat som återges. Det förskönas säkert lite här och förfulas säkert lite där. Jag är å andra sidan inte heller intresserad av att läsa boken om Mias dotter, eller boken av Mias son, om det nu finns någon. Jag tycker Gömda står för det den troligen vill stå för. Men så som debatten kring Gömda har skenat iväg idag, känns bara osmakligt! Kanske är det också för att det är svårt att se i djungeln vad det egentligen står för. Är debattörerna upprörda över att boken inte är bokstavligt och bildligt sann och äkta, eller är de bara glada över att få sticka kniven i Liza inför öppen ridå?