Hostattackernas hostattacker

Hostar just nu sönder mig. Det gör så ont att innan jag vet att jag ska hosta blir jag alldeles tårögd. För 5 år sedan ungefär, när jag var riktigt nedgången pga alla elakheter i skilsmässan fick jag feber. Jag börjar hosta och hosta och jag hostar och jag hostar. Det är semestertider så vårdcentralen har en massa konstiga öppettider. Efter ca tre veckors med feberperioder och elände går jag dit och får träffa en läkare. Han skriver ut någon typ av penicillin till mig. Jag tar dem som jag ska men jag fortsätter hosta. Avvaktar någon vecka. Jag har fortsatt feber fram och tillbaka och går som i dvala och ska ändå fixa så gott jag kan här hemma med barnen och allt som hör till i deras vardag. Dessutom sprider mitt X så mycket dynga han bara kan omkring sig. Jag vadar upp till örsnibbarna och minns knappt hur jag håller mig flytande. Efter ytterligare någon vecka går jag och får en ny penicillinkur. Jag har fått lunginflammation. Jag går hem och jag trycker i mig en radda piller igen. Tiden går och jag bara flyter på något sätt, icke arbetsfö, hemma i soffan. Jag ringer VC efter ytterligare någon vecka och säger att ni måste ta emot mig igen det här går inte. Sköterskan tycker att jag ska avvakta för att den här influensa som går är jobbig och hostan går över men det tar ett tag. Det har redan tagit alldeles för långt tag tycker jag. Men jag lyssnar. Lägger på. Avvaktar. Det blir värre och värre. Jag har ont i hela kroppen. Känns som om jag brutit varenda revben Den här gången får jag träffa ytterligare en läkare. Han känns som klippt och skuren ur "En himla massa program" och jag letar efter "Dolda kameran" men ser ingen. Inser att det är verkligt. Han konstaterar ivarjefall att jag nu har dubbelsidig lunginflammation. Jag funderar över om det var sånt man dog av en gång i tiden. Och hur gick det till. Från influensa, till lunginflammation och till dubbelsidig lunfinflammation....... trots medicinering. Jag var troligen så nedgången redan innan. Han sitter och bläddrar i FASS och pratar högt med sig själv, eller är det med mig? Han frågar "vad tror du om det här, det har jag aldrig provat?.... Jag går hem igen. Ett tredje recept i handen. Det är märkligt hur sjukt det kan bli när man blir sjuk. En orienterarkamrat tog in mig till sitt jobb för röntgen, när jag ringde och klagade över att jag varken kunde andas, eller skratta utan att ha ont. Samtidigt vägrade jag gå tillbaka till min vårdcentral. Röntgenplåtarna visade att jag hostat så att jag fått sprickor i revbenen och att jag hostat sönder muskelfästen i magmuskulaturen. Så illa ska det inte gå den här gången. Men jag är heller inte lika nedgången i startfasen som jag var då. Snart vänder det, det känner jag på mig. Så nu har jag lagt mål-planeringen för Arbete, Fritid-Träning/Tävl, Familj, Vänner för 2009 i ett mejl och skickat till en kompis. Inspiration till att bli snabbare frisk!