Jag vickade idag på en cykelblåfemtiofemma på en anläggning nära skogen. Följt av en coretrettia. Sista gången innan jag får köra nya koreografin, imorgon på S. Det känns alltid lite skakigt att köra gamla koreografin när inlärningsprocessen redan har påbörjat av den nya. Det gick bra. Men återigen drabbades jag av att en kund sa, efter klassen, "Du hördes inte så bra i headset". Jag blir lika konfjused varenda gång. Vad är det som gör att man som tränande väljer att kommentera dylika saker efter klassen. Det är ju att ge mig noll chans att rätta till något så enkelt som att ratta på en liten knapp. Suck. En kollega ringde sjuk och förtvivlad för det var bara ett par timmar kvar till hennes cykelblåfemtiofemma på en annan anläggning nära en annan skog. Jag sade "jatackgärna". Duschade, bytte om, fyllde på med energi och drog en repris. Här blev det lite mer tryck på klassen, och en gammal OL-kompis satt i en av cykelsätena. Efter klassen stannade jag till stängning för att ställa upp för min febriga kollega. En kille gjorde bollövningar och jag visade honom lite "tillrätta". Han var helt underbart go. Han frågar vad jag heter och vill boka upp mig för en 30-minutersinstruktion. Jag förklarar att jag jobbar på en annan anläggning. Han fortsätter "Men du är den första som har hjälpt mig här, och som är sådär social". Sen kommer det härligthärliga som fått mig att skratta långt längre än arbetsdagen sträckte sig. Han säger med uppriktig ton "Du kommer gå långt i det här företaget". :-) Jag säger som den argentinska diktaren Borges "Några sekunder varje dag befinner vi oss faktiskt i paradiset".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar