fnittriga OS-brudar

Det var så härligt att se bilderna på Sanna Kallur och Carolina Klûft i skrattkramper när de fick såna där apmärkliga frågor från de kinesiska journalisterna under en presskonferens inför OS. Svenska folket kunde sen skriva kommentarer eller blogga med hänvisan till ABs artikel. Mycket märkliga kommentarer följde. Någon tyckte att de satt med "attityd" och hånskrattade, och den personen har nog inte fällt en skratt-tår i hela sitt liv. Jag började nästan bubbla själv bara av att se bilderna på Sanna. Sånt där bubbelfnitter och vad somliga kallar flamstramsande är så ingrott i mina gener att det bara är att acceptera. Vi måste skilja på beteende och personlighet. Beteendet är förändringsbart men det är inte personligheten. (I normalfall). Gudarna ska veta att jag jobbat på det. Hur många gånger som jag tänkt att bara jag blir lite äldre så försvinner det nog. Fnittret. Jag har haft fel. När jag läste om SannaCarroskrattattackerna kom jag att tänka på när jag var på träningsläger som tonåring. Jag älskade (och älskar) träningsläger. Att umgås med de som gillar det jag gillar. Vakna på morgonen, äta frukost, träna, äta lunch, vila, träna, äta middag, äta godis, spela kort, fnittra och sova. Sen börjar det om igen. Ju fler dagar desto härligare blev det. Ju mer träning desto fnittrigare blev vi. Jag ingick i Sörmlands Elitungdom inom orienteringssporten. Jag kommer ihåg när Bertil drog iväg med oss D15-16-tjejer på ett långpass i vinterlandskap. Vi snöpulsade. Och vi fnittrade. Det var jag och Snulle, och Marie och Marie och Marie och Lena och Katarina och troligen någon mer. Bertil manade på och vi började fnittra. Tyvärr tror jag att jag ofta intog rollen som just fnitterledare. Men skrattade en skrattade alla, så var det. Precis lika viktigt var det att hålla ihop klungan. Men ibland måste man ju liksom bara hålla om magen, för man skrattar så mycket. Då stannar ju hela klungan. Bertil blev alldeles rödgalen av ilska och efter mycket hot och från vår sida noll bättring, lämnade han oss där i skogen. Det skulle han inte ha gjort. För då ramlade vi ihop i en stor fnitterhög i den kalla snön och höll aldrig på att få kraft nog att ställa oss på benen igen. Vi hade sprungit långt och eftersom Bertil hade kartan visste vi inte riktigt vart vi skulle ta vägen. När vi väl hade slutat fnittra följde vi hans spår i snön så gott vi kunde och efter mycket om och men återfann vi platsen där vi startat och där satt Bertil och huttrade i den kalla minibussen som skulle ta oss tillbaka till anläggningen. Han svor och gapade på oss och sa att han inte visste om han ville fortsätta träna oss eftersom vi inte var tillträckligt seriösa. Det är vid såna tillfällen som det alltid börjar bubbla i mig. Fel tillfälle liksom. Men lite obehagligt var det ändå för oss tonåriga småbrudar för sällan har vi skådat en sådan arg Bertil. Han blev dock kvar som tränare och sedemera tog en av oss VM-guld. Kanske tack vare allt fnitter som förenade oss. För är det inte roligt så han man inte roligt och då kanske vi alla hade lagt av med orienteringen och blivit... inte vet jag.. dokusåpaaddicts istället.