PostTravellingSyndrome

Vilken semester vi skaffade oss jag och sonen. Den bästa ever. Precis så vild och galen och fladdrig och ostrukturerad som vi ville ha det. När Mike frågade "You guys travel a lot hum?". Svarade sonen att de behöver ju inte resa. De har ju redan allt. I en enda delstat. Vi täckte bergen (Mount Whitney Portal), den lilla westernstaden (Lone Pine), otroligt stekheta öknen (Death Valley), galna crazykvällar i fantastiska Vegas, obeskrivbara "Cirque de Soleil". Bakermotellnattmat. Hollywood, walk of fame och fot och handjämförelser med Marilyn Monroe och Michael Caine, hussajtseeing i Beverly Hills (Beckham var inte hemma) och Bel Air. Topwindowhopping Rodeo Drive. All Beach Cities (Santa Monica, Hermosa Beach, crazy Venice, Redondo Beach, Newport Beach...) där alla har den lifestyle jag vill ha... strandjogg, beachvolley, fotboll, aktiva-aktiva.. En vecka i Calimesa. Unlimited shopping i139outleten off Freeway10. Heta morgonträningar som föregicks av plockandet av nektariner, persikor, fikon, vindruvor, äpplen eller annat smaskigt i trädgården. San Berdoo HSbesök. San Diego. Den olympiske amerikanska träningsbyn. Disneyland oh Disneyland. Starbucks x tjuartontusen. En lycklig mamma gav en lycklig son the time of his life, hittintills. (Och en nytillköpt väska med komplett garderob). Vilken ynnest! Jetlaggade hemmavid med tillbakalängtan. Halva tiden i en generös Dodge. En driver och en kartläsare (lägg kartan i norr och söder, for crying out loud)...... Han lärde sig fort. I ren självbevarelsedrift. Ibland kan lyckan vara bara ren och skär lycka. (Det som hade varit frosting på kakan sitter i Lucca). Fanns det något mer att önska? Nej. Repris tack.