På Facebook kan man jojna en grupp som handlar om att man vill slå människor som går långsamt, hårt i huvudet. Det vill jag givetvis inte. Alla kan inte gå fort. Men om man kan gå fort, då förespråkar jag att man ska göra just det. Gå fort. Sonen slet tag i min arm häromdagen och skrek "Sluta gå så j-a fort". Så började vi argumentera. Vi var på väg ifrån A. Mariatorget till B. Slussen. Det var en transportsträcka mellan A och B för att sedan ta oss vidare till C. Dvs hem. Efter en mycket lång dag dessutom. Han tog tag i mina axlar och bad mig lugna ned och visade i vilken takt man ska gå. Jag fick klaustrofobi. Slet mig loss. Så fortsatte han "Jag är 1,85, du är 1,65" (varpå jag rättade honom "1,65,5"), "jag får springa ikapp dig emellanåt". Då svarade jag "Bra träning"!. Han är en mästare på att brodera ut saker och ta saker ur ett annat sammanhang och sätta in de "argumenten" , i som jag ser det, felaktiga sammanhang bara för att han vill tjäna ett par points genom att "träffa rätt". Så han säger ; "Du brukar ju klaga över att du är så stressad, jag skulle också bli stressad om jag inte ens kunde gå i den takt man ska gå. Gå långsamt gör att man blir lugn". Men jag funkar ju inte så. Jag blir helt klart olugn. Tokstressad. Jag vill pinna på för att komma dit jag ska. För när jag är där, då kommer lugnet.
PS Hittade några kantareller i Ågestaskogen idag. Måste ha berott på att jag slet ur linsen. Älskar att befinna mig på bron mellan sommar och höst. Naturen kommer närmare och allting känns lite kramvänligare. DS
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
haha, han har ju rätt grabben /g
Skicka en kommentar