silversverige

Det bara föll sig så att jag kom upp, kom ut och iväg just kl 11.33 idag. Dvs då OS-sändningarna startade i P4. Jag hade bestämt mig för ett långpass. Jag har knappt sprungit över gården, genom rondellen och halvvägs uppför Handelsvägsbacken då kommentatorerna vässar rösterna ett snäpp, intensifierar tempot och höjer volymen. Det är spurt i damerns linjelopp i cykel och i ledarkvintetten ligger en Emma Johansson. OS-debutant och uppenbarligen väldigt sugen på en medaljplats. När det slutligen står klart att hon lyckats spurta sig fram till en silverplats, händer det som alltid händer mig i sådana här tillfällen.. Jag får en välmåenderysning som gör att hårstråna på armarna ställer sig rakt ut och jag hulkar till precis som om jag tänker börja gråta... Hur härligt är det inte! Underbart härligt. Jag är ute länge på de blöta skogsstigarna och hör referatet hur många gånger som helst. Lika härligt varje gång. Jag hinner med att njuta av ett svenskt rekord i ryggsim och ett svenskt rekord i lagkapp medley där alla gör ett kanonlopp och Lars Frölander storimponerar. Hinner t o m med att höra hur det går för Annika Sörenstam under sin sista svenskrunda. Vi är ett litet land men vi har många stora idrottsmän. När de slutligen lyckades få till en intervju med silvermedaljösen Emma var den precis så där som den ska vara. Sprudlande lycklig och glad. Loppet var "optimalt" sa hon. Och fnittrade. Ni ser. Det är de fnittriga svenskbrudarna som lyckas bäst.