Vintern rasat ut vid Hoppbacken

Vad stolt jag var över pappa när han som min tonårspappa sjöng, varje Valborg,  i Orfei drängar vid Sundbyholms slott och jag lyssnade, värmde mig av både brasan och glöden av stolthet. Jag kunde ibland höra just pappas röst genom hela manskören. Hur han tog i och sjöng ut i "Vintern rasat ut". De aftnarna gick jag och längtade efter Marcus som alltid var vid brasan i Sparreholm. Det tog många år men gick ändå snabbt tills jag helt plötsligt höll en mini i varje hand vid brasan vid Hoppbacken och köade till fiskedammen. Idag har de släppt min hand och jag vill ha närhet till bilen, ifall det blir akututryckning. Att tjusas av olika åldrar kallas det, har jag hört.