Naprapatprat

"Jag sprang lite på Mallis, kunde inte låta bli, det var så vackert". Han frågar mig om det gjorde ont.  Jag svarar något i stil med; uthärdligt. Han undrar vidare om jag kunde springa utan att halta. Jag skruvar på mig och svarar "inte halta direkt men kantigt". Vilket iofs är samma sak som halta. Så skäms jag lite. Det gjorde ju faktiskt ont, och jag sprang väldigt snett och ryckigt och steglängden var ungefär halverad eftersom benet inte bär för ett frånskjut. Så berättar han att han tror att benet gått av!! Att musklerna runt omkring "stelnat till" för att ge stöd åt det brutna benet. Som tur var finns det ju flera ben i "underbenet", men jag suckar djupt och liderligt. Varför, liksom. Det tog tio veckor tills jag uppsökte hjälp. Jag tänkte det löser sig. Studsade runt på ett ben och fick det mesta att småfunka. Ont? Ja. Men som jag sagt tidigare i mitt bloggande. Det flyttar ju mest runt i kroppen.  Sen gör min arbetssituation att den inte tillåter sjukskrivningar. Det blir ivarjefall en tuffare utmaning att sjukskriva sig än att vara där (sjuk).

Men nu kunde jag börja småjogga lite, sa han,  och jag såg framför mig milspåret i Ågesta och han säger "Börja med tio minuter". Jag tittar snopet på honom och frågar "Ska jag åka ut till skogen för tio minuter".  Han undrar tillbaka "Måste du åka ut till skogen"? Jag inser hur fånig jag låter. Vill du bli hel eller hel "liksom". Hela mitt liv har det känts som om det är "kört", när löpningen tas ifrån mig. Kommer ihåg hur jag ville hoppa från fönstret när jag låg som 20-åring med hjärtmuskelinflammation på Eskilstuna lasarett. Vad hade jag nu att leva för? Efter skilsmässan när X-et tog allt ifrån mig successivt.... Utom barnen.  Spärrade konton. Tömde företaget. Barnen och jag skulle ut ur huset. Allt regisserade han hänsynslöst, systematiskt och effektivt. Jag sprang i Ågesta och tänkte med ett tacksamt bultande hjärta "Det här kan han inte ta ifrån mig". Kände mig stark, lycklig och härlig, trots allt. Sen råkade jag in i en skildolycka och tänkte "Nu tog han det med". (Löpningen). Sen sansade jag mig och gjorde en konsekvensanalys. Jag hade åkt skidor och kört in i ett järnrör med huvudet före. Sytt i pannan. Spricka i käken. Sargade ledband och korsband. Senare operation av menisken. En olycka. En händelse! Och hur mycket springa än ligger tvåa på min lista över saker jag "Älskar Mest". Så ligger ju barnen i topp. De kramade och pussade och peppade och tröstade. Då som nu. Jag har bestämt mig för att bara en sak får vara "katastrof". Det är att förlora barnen. Allt annat får lov att bemötas som "händelser" eller "erfarenheter". Det gör livet lite enklare att tackla ibland:-). Ska planera in en tiominutersjogging idag. Måste ju lyssna på naprapaten.