måndag 28 april 2008
Den här helgen.........
Fick jag tillbaka löpningen. Den uppdämda energin och längtan var som när man är galet galet nyförälskad och inte kan hantera känslan för man har inte lärt sig kommunicera ännu och man vill skrika Tackhjälpförlåt på en och samma gång. Jag kände mig oförmögen, men när viljan är så stor och det känns som att springa och skjuta ett betongblock framför sig. Ja hur tänker man då?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Man tänker inte. Man bara GÖR!För du vet att det vänder. Du vet hur det KAN kännas. Och snart nog kommer den där känslan. Känslan av att flyga. Av att vara ett med världen. För att få uppleva den kan man skjuta många, många betongblock framför sig.
Ja. Så är det nog. Ibland känns det som om jag borde sadla om till betongmakare. Göra det jag är bra på. Det vänder. Och vänder det inte får jag vända i inställning. Kanske kan jag känna att snubbla på rötterna är en lika bra känsla som att flyga över dem. Jag menar. Jag om någon borde ju kunna styra mina egna känslor, och göra snubbelfot till en ultimat löpkänsla. Dessutom. Flyger man är det lättare att slå sig. Om man faller.
Skicka en kommentar