posttravellingtraumatic igen

I fantastiska Lucca kom hon, den underbara saknade, gående med sina händer på en barnvagn. Hon klev in på cafeet och mitt hjärta bankade. Det var härligt att se henne igen och härligt att se henne i en miljö som var bara hennes. Lilla A som hon tar hand om är söt som en liten pärlhyacint och otroligt likt min T. Så helt plötsligt hade jag en omgivning som såg mig som mormor. Well, det går an det med. Vi hade underbara dagar under solen i Toscana. San Michele och Michele himself med den nattskinande diamanten, muren runt staden där jag knatade runt på morgonjoggen : ei (?)fatti due??? skrek gubbarna och jag lärde mig förstå att det betydde "har du sprungit två varv". Tror att normen för Luccaborna är 1 varv på den 4,2 km långa ringmuren. Vi besökte Florence och il Duomo. Lika fantastiskt varje gång.Vi strosade genom marknadsstånden, gata upp och gata ned, stånd efter stånd. Ponte Vecchios utbud av guld och diamanter som strålade i kapp med turisternas stora leenden och sonen sa "här ska jag förlova mig", och jag är bara så glad att han tror på kärleken och relationer. Lutande tornet i Pisa, där har vi varit men T vill ha kameran full med bilder av måste-ses. Vi åt pizza, glass, foccaccias, frattes, glass och ännu lite mera glass. Höjdpunkten förutom att krama om de jag älskar var resan till Cinque Terre (därifrån bilden kommer som T har tagit). Det är natur som får dig att häpna och din gudstro att uppstå, återuppstå eller förstärkas. Inget så vackert kan komma från "ingenstans". Där knatade vi trappa upp och trappa ned, vi tog oss mellan två byar, på något snabbare tid än beräknade 3 timmar. Nu är jag hemma igen. Med samma postdepressiva känsla som alltid efter resor. Mitt dotter lever mitt liv. Leva och andas en annan kultur och drömma på ett annat språk. Min dröm. Själv har jag blivit en mappa på resan. I avsaknad av en pappa så är jag liksom allt i ett och det känns när man får en smocka över biceps eller brottas ned så det känns som om ryggen ska knäckas. Inte lätt att tonårslajja med en 15-åring på 183cm, men jag antar att det ingår i mapparollen så på flygplatsen sopade jag tillbaka. Det mottogs med ett stort och hjärtligt skratt. Tror han kände det som en seger. Trots det för min lilla familjs evigt bevingade uttryck min son fällde när vi strosade över torget och T sa att hon kände sig svälld o det var dags för m-vecka ("Jag är så feminint fostrad att till och med jag går omkring och väntar på att få mens ibland" citat sonen) så är han en riktigt grabbfajter. (Jag vet att jag kommer åka på åtminstone en liten smäll för det där inlägget, men ibland kan vi inte sluta skratta hur mycket vi än försöker, när one-lajnarna flyger som hagelskott genom luften, och jag känner att jag fick f-n-i-mej precis de barn jag förtjänar:-))!!