Ensam på Lisas Cafe

Igår tog jag mitt röda hår och gick på Lisas Cafe. Hade en lucka mellan jobben. Där är trångt, gemytligt och alldeles underbart gott. Tanterna tittade bara lite snabbt på mitt röda hår sen fortsatte de sina ivriga diskussioner. Jag pratade om kalvfödsel med min syster i telefon. Fast mest saknade jag. Det värkte i magen och tryckte över bröstet och tårar som trillade fast jag tänkte nej. Jag har så mycket jag vill berätta och se i dina ögon hur du tänker, jag saknar att fnittra och jag saknar att krama och höra dina utlägg. Du skrev att du önskat att jag sprayat lite av min parfym på den gosehund jag skickade. Den vågen som då sköjde genom kroppen slog nästa omkull mig. Flera gånger har jag tänkt hur ohygglig smärtan måste vara att förlora ett barn. På riktigt. Inte som jag. Till Schweizerlandet. Vi kan prata och skajpa och skriva till varandra. Fick ett mess av sonen. När är du hemma? Han hade varit och handlat och gjort mat. Jag var lite senare än tänkt så han åt upp min också. När han frågade om jag ville han skulle göra mer, svarade jag att jag skulle äta lite senare. Sen funderar jag och tänker och drar slutsatser. Jo. Jag förtjänar de här barnen. Jag har slitit som ett djur. Ensam. Tills de blev några år. Då slet barnen och jag tillsammans. Mina barn gör mig genuint lycklig, även om jag sitter ensam på Lisas Cafe.