RainWoMan

Sprang i regnet idag. Med keps. Mest glad att jag kan springa. Tempo finns inte i löpordförrådet men det gör inget. Jag minns när jag Sprang. Tränade. Målmedvetet. Skulle jag knyta skosnörena, sätta mig bakom en buske eller något annat som inte var springtid, pausade jag klockan. Eller om jag träffade någon och hujedamej - tvingades konversera, pausade jag klockan. Ett löppass bokfördes i "femminutrarsintervaller". Var jag ute 42.28 stod det 40 min i träningsdagboken. Avrundningen skedde (sker:-)) utifrån var klockan befann sig i förhållande till femminutrarna. Var jag ute 57.32 stod det 60 min. Orienterare mäter all löpning i minutrar. Det är väldigt svårt att uppskatta distans när man manglar runt i skogen. Upp och ned och fram och tillbaka. Och vilse. Ett långpass var (är) 90 min. Där var (är) jag stenhård. Hade jag varit ute i 87 minuter tog jag ett varv runt huset. 90 plus skulle det vara. Klart man kan ifrågasätta det!!  Jag brukar se det som att göra en GundeSvan. Eller... var noga med detaljerna.

Nu packar min genavkomma. Oj, vad hon packar. Och städar. Sorterar. Slänger. Min syster kommer för att hämta minst 4 svarta sopsäckar med kläder och ett par kassar böcker och annat. Jag dras med. Packar inte. Men städar och sorterar. Mest bort. Igår gapade hennes garderobshyllor tomma. Det jag skämtat om, att "få äga" min egen garderob har blivit en sanning. Det är inte alltid sanningar är sköna. Sanningsskrattet har liksom fastnat i halsen. Jag kan se sorgen i mina egna ögon. Känns gör det redan. Fyllde raskt "hennes" garderob med träningskläder. Nu ser den inte tom ut längre. Men det är en substitutlösning. Det är ju bara träningskläder. Jag saknar Ts jeanshögar.