kvällslektyr

Redan som tioåring började jag orientera. Då sprang jag patrull med Eva-Stina. Hon fick nästan alltid håll och då plockade hon upp en sten som hon höll i handen för det hade hon läst i någon indianbok att så brukade indianerna göra för att kurera just håll. Eva-Stina hade inte riktigt samma tempo som jag. Det hände att hon blev kvar i en stigkorsning och satt och vilade medan jag sprang iväg och stämplade vid kontrollen för att sedan hämta upp henne igen. Men oftast höll vi ihop. Vi havererade ganska högt upp i prislistorna och vann några härliga priser i form av paraplyn, reklampennor och annat som arrangörerna lyckats tigga till sig till sitt prisbord. Det hände ibland att vi gick och kikade på det där prisbordet, om det var upplockat redan innan start, för att få en motivationsfaktor till att springa på ordentligt. Jag tyckte väldigt mycket om de stentroll som någon tant i arrangörsklubbarna ibland tillverkat. Häromdagen när jag hade städnojja kastade jag en hel kartong med orienteringspriser, plaketter och annat som mina föräldrar sparat åt mig genom åren. Borde jag ångra det? När jag flyttade in i lägenheten där vi nu bor kastade jag alla pärmar med gamla orienteringsbanor som jag sprungit sen 10 års ålder. (Borde jag ångra det med?)  Efter varje tävling går man igenom vägval med sina klubbkamrater/ medtävlare/konkurrenter och jämför med varandra. Under alla dessa år och biljontals tävlingar jag sprungit (bortsett från tre tunga skadeperioder, bl a de senaste 7 åren) hade jag sparat alla min tävlingskartor och satt in dem i pärmar i kronologisk ordning. Varje tävlingskarta visade de inritade vägvalen jag gjort. De där kartorna kunde jag ligga och "läsa" på kvällarna. Minnas bommar jag gjort, minnas klockrena vägval, minnas hur skogen såg ut i översättning till kartan, minnas konkurrenterna och minnas känslan av att ha haft ännu en utmanande helg. Det blev min kvällslektyr som sagt, tillsammans med Skogssport, Runner´s World och resultatlistor. Kanske inte världens hetaste sängkatalysator när man lever i en parrelation. Men å andra sidan är väl inte (dagens) MacBook det heller. Idag behöver jag ju dock inte idka samma hänsyn, så kanske jag verkligen ska fundera över att starta upp den där orienteringskarriären igen, så jag har några vägval att fundera över innan sänglampan släcks.