miss you

Vi sitter tysta i bilen. På väg hem igen. Och hon sitter lämnad, med allt sitt bagage på Skavsta flygplats. På väg bort. "Är vi redan vid IKEA", frågar sonen. Vi messar längtan till henne som sitter lämnad, med allt sitt bagage på Skavsta flygplats. På väg bort.  Sonen fortsätter "Jag tror inte jag har fattat att hon flyttar". Jag vet. Att jag inte har. Vill använda ord som "Saknadschock". Men vet inte om det finns i känsloakademiens ordlista. Vi äter bigarråer ihop, hennes bror och jag. Min son. Han kramar om mig. Han skrattar. Säger "Mamma, du är ju så söt, hur gammal är du egentligen, fem år?". Han visar mig hur min underläpp dallrar av ledsensorg. Och hur jag sitter rak i ryggen. Hemma vill jag låsa in mig på mitt rum. Ja, det är tonårsfasoner. Applicerbara även som vuxen . Jag älskar ju honom och jag saknar ju henne. Jag visar att jag saknar henne och så vill jag ju också visa hur mycket jag älskar honom. Fyhelvetessatan, vilka paradoxer mitt jag ska hantera. Men det är ju så det är. Kärlek och saknad i en och samma tidsrymd. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon som nu sitter på planet till Italien med allt sitt bagage känner sig oändligt älskad. Jag hoppas av hela mitt hjärta att han som går kvar här hemma, precis som i morse, men utan den fysiska närvaron av sin syster, känner sig oändligt älskad. Oändligt älskade. Båda två.