HärligaHolland

Sonen älskade Amsterdam. Jag med. Han älskade flummet, skräckförtjusningen i möjligheten att stoppa in huvudet i ingången till en coffeeshop och känna sötsliskiga doften av marijuana. Red Light District var inte lika spännande på plats och det var med sorg i ögat och ont i hjärtat han såg tjejerna stå och posera i de små båsen med fönster ut mot gatan. "Skulle kunna vara syrran", sa han ledsamt, "kom vi går härifrån". Må gudarna och lärarna och alla andra antidrogare förlåta mig, men han har med en packe tshirts hem med helt galna budskap. Men på armen har han ett blått plastarmband med texten "Local Hero - mot knark". Härligt var också pizzaslajsarna som man inmundigande ståendes mot en gatustolpe. NewYorkigt. Han var lycklig. Själv älskade jag the scenery, alla cyklar och alla som cyklade, alla galet otroligt generösa cykelparkeringar och cykelgator. Alla utan hjälm. Till och med bebisarna. Inte bra. Frågade en inhemsk varför. Hon sa folk har cyklat sen barnsben. Alla är vana. Både vid cyklister och bilar och tvärtom. Jaha. En ramlad bebis i gatan är ju dock en ramlad bebis för mycket, tycker jag. Det var reunion. Vi-från-hela-världen-som-pluggade-i-usa-83-senioråret-i-highschool. Det var smockat schema. Museum, cheese market, stadsbesök, fotoutställning, gemensamma middagar, seglats (sketakul) mm. Ankomst torsdag. Avresa söndag. Tid för en löprunda? Nej! De hade glömt mig. Det roliga var att en av tjejerna tyckte att jag (och alla andra löpare) borde ha större nytta av terapi än av löpning. (Eeeeh???!!). Alltså. Hon är supertrevlig och har råkat ut för en massa elakheter och hon ville bara väl, för allt prat har hjälpt henne och hon ville bara hjälpa mig, för hon känner till mitt gamla bagage och drar en hela massa paralleller. Men det är ändå så himla lustigt. Hon sa "terapi is really good och det kanske gör att du kan springa mindre". ??!!! För folk som inte springer, har väldigt svårt att förstå oss som springer, och gör sina egna tolkningar av varför vi gör det och varför vi har behovet. Jag tänkte på alla hästar som reds runt där vi var. Det skulle ju låta toklustigt att säga att det är bättre att skicka hästarna i terapi än ta ut dem på en ridtur. Eller samma till alla fotbollsspelare. "Ska du träna fotboll nu igen? Är det inte bättre du går till the shrink?". Jag tror det är kanon med en terapeut. Egentid, prata-om-bara-mig-tid, hela paketet. Men då krävs (?) det att man bor två i ett barna-hushåll och delar på bilförsäkringen och "måste-tiden" (jobba, handla, laga mat, tvätta, städa, läxor, fostra... ja ni vet). Ja, jag vet inte. Men just det här kring löpning ses av vissa (många?) som någon form av flykt ifrån själen. Men the secret för alla er som missat det, är det  ju faktiskt helt-j-v-tvärtom-språket i ett nötskal. För det som är "stort och jobbigt" när uppvärmningen börjar är "litet och hanterbart" när det lättas på  skosnörena. Det som är "litet och bra" när uppvärmningen börjar är "stort och härligt" när det lättas på skosnörena. Så enkelt är det. (Sista morgonen hann jag en liten runda. Längs beachen i Egdmond-Binnen).

Dagens PS. Amsterdam är FANTASTISTKT.