Äldsta hönan i hönsgården

Träffade en SATS-medlem idag när jag åkte till S för en liten kort egen träning och bastu. (Vågar ännu inte ge mig ut i skogen, då hostan kommer som ett brev på posten när jag öppnar upp för kylan utanför. Saknar utomhus). Hon berättar för mig att hon blivit sjuk efter att ha tagit influensasprutan och varit borta ifrån SATS och träningen i 6 veckor, så hon ringde till PC på den anläggning där jag ofta håller till, liksom hon, och säger ; "Jag undrar om inte du kan lägga till en månad på mitt kort, för jag har varit sjuk så länge och jag är verkligen en av era trognaste kunder och jag har varit medlem jättelänge, lika länge som........... ja.. ända sen Elisabeth började"! Haha. Jag skrattade gott och länge. Tyvärr fick hon ingen plusmånad. Men jag tycker faktiskt hon vore värd det. :-)

Kroppskärlek

Jag älskar min kropp. Inte den typen av kärlek som är framför spegeln och nagelfarning utan känslan av styrka och uthållighet.
Jag älskar att orka. Att kunna. Att klara av. Att hålla ut. Nu sviker den mig. Då känner det som om den där generatorn har svårt att behålla glädje och energin, som är så starkt kopplat till att vara i rörelse för mig. Jag vet att jag i min första blogg skrev vad hälsa är för mig. Då var jag ohälsa pga ett brutet ben. Men jag kunde ändå hitta vägar att hålla rörelsen där. Hjärtat har alltid varit min viktigaste muskel. Hjärtat och lungor är viktiga komponenter i det jag älskar att ha. God kondition. Den här influensan har fått mig att tappa oerhört mycket kapacitet, kraft och glädje. En granne berättade hur hon tänkt stämma läkaren rakt över gatan. "Vem av dem", frågade jag. Sen svarade jag "ah, det var han som inte ville sjukskriva mig". Det finns en höna och det finns ett ägg och ingen vet ju vad som gäller mellan de båda. Inte jag heller. Grannen berättade vidare att han slänger på luren när hon ringer. Mig gav han rådet att köra klasser genom att "peka". Å andra sidan visste han ju heller inte vad SATS är....

Stämpelkort

Vid mitt första besök hos min fantastiska sjukgymnast, som värmer min hälsenor och mäter styrkan i peroneus kontinuerligt, får jag en remsa med en stämpel. Hon säger att jag ska stämpla i den när jag besöker henne och eventuella läkare. Jag tar emot den, skeptisk, då jag "aldrig" är sjuk, och tittar på den och tänker att den ser ut som den på Wayne´s coffee. 10 stämplar ger en gratiskaffe. Ibland glömmer jag bort plocka fram min remsa och hon påminner mig. Idag fick jag ett inplastat kort. Jag blev väldigt förvånad. Det är nästan som ett Vip-kort, går iofs inte före i kön, men betalar framöver inget inträde. Det är rätt fantastiskt. Det här är en följd av trasig muskulatur, envis influensa, byte av värdelös husläkare till oerhört symptisk husläkare, astmautredning och annat smått och gott som kan drabba oss människor. Jag funderar på att utnyttja det här plastkortet och boka tid för att pröva ut en hörapparat! Har förstått att det finns med ädelstenar på. Undrar om kortet gäller för sån´t?!

Schweizerkärlek

T

Bloggomania

Nu ska jag snart rörelseblogga på primavi and get paid. Eller? Borde kolla upp vad som ingår i lönekuvertet. Det ska ivarjefall bli galet kul. Frågor ska jag besvara, i mängd förhoppningsvis. Jag älskar myter. Fullkomligt tokgårigång på myter. Så när någon säger "jag har hört att..........". Då kommer det alltid något smarrigt att bemöta.

influensaflum?

"Det här är inte flum", säger experterna. Jag börjar fundera över vilken typ av virus jag egentligen drabbats av?
Eller handlar det mer om att jag drabbats av ofrivillig inaktivitet? Ska bli spännande att se. Nästa år blir det vaccination. Påminn mig.

Ordkonstnärinnor

Träffar en tjej idag. Skulle kunna kalla det för en blind-date. Vi delar kärleken till ord. Att jag är "inbillningsfrisk", skrattar hon åt. Hon uttrycker sig som jag. Vad gäller kärleken till ord. Jag presenterar henne för en idé jag har. Jag ser hur hennes hjärna direkt kopplar på. Hon ser en massa bilder. En massa möljigheter. Hon säger "Ja, vi börjar". Efter två timmar skiljs vi åt. Då har vi även hunnit avverka relationer, dejting, exmän, barn eller inte barn, träning, ekonomi och allt annat som kan röra sig i en kvinnas hjärna. Kaffet kallnar.

Rumpkontakt

"Har du kontakt?", frågar jag mina kunder och spänner blicken i dem. För det mesta bekräftar de med blicken innan de säger "Jaa". Det är ju viktigt att mentalt fokusera på den muskelgrupp som arbetar. Nummer ett handlar om att utföra rörelsen med god hållning, axlar upp/ned/bak/i-läge, revbensbågen ned, neutralsvank, lätt böjda knä-anspänning, sen fokus muskelgrupp, så tänk på den muskel som utför arbetet, så blir arbetet effektivare. Så gjorde jag igår. Jag fokuserade på lår och rumpa. Jag fokuserade så hårt att jag idag inte kan fokusera på något annat oavsett om jag vill eller ej. Det är i mitt fall antingen ett resultat av 1. över 3 veckors träningsfrånvaro, eller 2. mitt Globen muskelpass. Sen kan man kombinera de där två argumenten hur man vill. Men. Rumpkontakt fick jag.

Fettfobi - fetthysteri 0-1 i nuläget

Åh, god morgon! Tack för den här artikeln!!! Nu ska jag planera (tyvärr inte ladda, vaknar med fortsatt halsont) för dagens lunchklass. Influensa vik hädan. Men enligt kollegor som drabbats har jag 1-2 veckor kvar till frisk. Deras doktorer förstod det. Men inte min läkare på Stureby Vårdcentral. Han tycker gott man kan jobba/träna med infektion i kroppen.

när vi två blir en

Ibland roar jag mig med att läsa dejtingprofiler. Inte för att jag vill dejta utan för att det är lite kul. Alla dessa fantastiska roliga välutbildade välavlönade och välmående män som då finns i Sverige och som åker motorbåt, kör snabba bilar, klättrar i berg, sitter på stränderna i Thailand, cyklar mountainbike, åker motorcykel, bygger företag, dyker, flugfiskar och driver sina kök som en GuideMichelin-krog...... hallå.... går ni på Bea som jag, eller tankar ni på Statoil som jag. Say Hello till mig nästa gång.
Men då tänkte jag att om jag ska plantera en profil så ska den ju liksom vara ärlig. Ingen falsk marknadsföring här inte.
Så jag börjar fila litegrann. Ska vi se om jag kan hitta någon bild att lägga ut, efter ex en timme spinning, för då kan de ju ivarjefall inte bli besvikna IRL.

jag skriker åt tekniska ting, kan då säga fula ord på f och k
har noll lokalsinne
blinkar när det svänger i parkeringshuset
hittar ALDRIG bilen
tappar ofta bort mina nycklar
vet aldrig var jag lagt mobilen
blir full av att lukta på vinkorken, så dricker hardly ever
skulle kunna säga, kan jag få en isbit, om jag nu dricker vin
tycker inte om att laga mat
skulle kunna säga sorry tänkte gå ut i skogen, om jag inte hunnit, fast en inplanerad middag
skriver mycket vid min dator
kan ha datorn i sängen
vill att filmer ska ha lyckliga slut
vill bara umgås med vänner som jag trivs med
tycker inte om att fira semester i kollektiv
kan ibland skjuta upp viktiga telefonsamtal
lätt pedant
dammsuger nog varje dag
kan ligga och läsa "Runner´s World" och "kartor" på kvällarna
har fällt kommentaren "ge mig Expressen och låt det gå fort"

Den röda dagboken

Som barn äger jag en röd dagbok i skinn. Det har ett guldtryck på framsidan och den låses med en liten liten nyckel i ett litet litet hänglås. Där skriver jag ned alla mina hemligheter. Vem jag tycker om för tillfället. Vem som har frågat chans och vad jag svarar. Vad som händer i skolan. Hur mycket jag tränar och hur min mamma, min pappa och mina systrar beter sig.

Jag skriver med min finaste skrivstil med blå bläckpenna. Varje kväll innan jag somnar. Jag börjar min dagboksdag med ”Kära dagbok” och avslutar med ett ”God natt”, ”Sov gott” eller ibland "skojar jag till det" och skriver ”Sov gott, vakna torrt”. Efter varje skrivstund stänger jag omsorgsfullt igen min dagbok. Låser. Rycker lite lätt i hänglåset för att se så den verkligen är låst och så gömmer jag den lilla nyckeln. Oftast i någon av de träsnidade burkarna med lock som farbror Einar gjort och ger mig i present av en eller annan anledning. Ibland krävs att jag sprungit bra på någon tävling och blir omnämnd i lokaltidningen, eller att jag spelarpiano för pensionärerna i Folkets Hus, eller helt enkelt bara går in och hälsat på. Min dagboksnyckel flyttas runt mellan burkarna för att hålla eventuella fingrar från nyfikna systrar borta.

Idag har den stängda dagboken med de innersta tankarna skrotats till förmån för bloggar, myspace, facebook och andra nätverksamheter. I bloggarna skriver vi hej vilt om vilka vi gillar och ogillar för tillfället, vilka som har knullat och gift sig, snedknullat och skilt sig, vad som hänt på jobbet, vad vi har på oss och vad vi anser att andra ska ha på sig, hur mycket vi tränar, äter, väger och super och mår illa. Varje blogg ligger vidöppen. Varken hänglås eller nyckel krävs för att vi ska kunna ta del av varandras levnadshemligheter.

En blondinos revival har vi kunnat läsa om i kvällstidningarna, just genom bloggeriet. En massa nollor har antalet läsare till denna kvinnas sajt och jag kan själv förstå när jag gör ett besök på sidan att flickan är ”mätt och belåten och (ler)”. Hon visar bild på hur hon är duktig och inte lämnar så mycket på tallriken. Dagen var tuff av olika anledningar, men nu ska hon sova ”vin berusad” som hon nu är. Som slutkläm uppmanar hon oss att inte göra något som hon själv inte skulle ha gjort. Och det kan ju bli riktigt spännande att filosofera över vad det skulle kunna vara.

Jag minns en gång hur mamma städar mitt rum. För hon tycker uppenbarligen att jag inte kan göra det tillräckligt bra själv. Jag kommer hem från skolan och ser min röda dagbok ligga på fel ställe. Ännu värre. Den är olåst. Jag förstår att mamma har läst och mamma har glömt att låsa. Det är oerhört integritetskränkande och jag kastar mig över min dagbok, trycker den hårt mot bröstet och gråter. Mina tankar är ju inte till för någon som kan läsa dem på ett annat sätt än jag tänker dem och skriver ned dem. Så just den här kvällen skriver jag, 12 år, ”Kära dagbok, jag kommer inte skriva i dig på ett tag, bli inte ledsen, men jag känner inte för det längre, någon tvingade dig att skvallra. Kram. Och Godnatt”

Kastrullprenumerattion

Oftast tror jag att jag är "den enda som". Ju konstigare sak som händer eller jag gör så tror jag att "jag är den enda som". Lite tungt ibland. Men sen när jag förstår sådana här saker som att det finns män som betalar runt tiotusen dollar för att en fet kvinna på 300 kilo ska sätta sig på dem och skvalpa upp och ned, ja då förstår jag att jag är säkert inte ensam om alla mina "jag-är-den -enda-som". Så skulle jag en vacker dag bli en celebrity och utsättas för en celebrity-trashtunna-sökning, då skulle de hitta en massa kastruller. Och en och annan stekpanna. Tanken är god. För tanken är att jag ska förbereda lite mat till Långben så han slipper göra det själv, helt och hållet, när han kommer ifrån skolan. Idag var det potatiskokning. Jag ställer kastrullen med potatisen på spisen och sen tror jag liksom att det är klart. Men jag inser att det är klart, ens övergjort, förrän jag känner bränd potatis. Då har vattnet kokat bort och det ligger en stel, fet, svart massa i botten. Potatisarna får jag vicka ur kastrullen.( Ibland skakar han på axlarna, skrattar och säger "Det fixar sig mamma", och skär bort det oätliga). När han inte är i närheten, som idag, väljer jag att mata soptunnan, tillsammans med kastrullen. För inte ens en timme stålullsgnidande skulle göra den fräsch igen. IKEA here I come. (Jag behöver hålla mig till budgetkastruller). Men en tanke jag har är att. Jag är troligen inte ensam om detta. Kanske ska jag starta en website där man kan gå in och prenumerera på kastruller. Så skickar jag en varje eller varannan vecka. För de som har bättre koll kanske en i månaden räcker. Bra idé!?

Hälsoundersökning

Jag har aldrig i hela mitt liv gjort en hälsoundersökning. Har haft några allvarliga sjukdomar, men då har det bara kollats runt det. Nu hoppas jag att någon börsVD läser det här och känner att han vill sponsra en "ensamstående tvåbarnsmorsa från förorten" att göra just en dylik. Det skulle vara en alldeles fantstisk present.

nätdoktorand

Om det finns ett Diploma att få i nätdoktori, skulle jag få ett. Jag är så långt ifrån hypokondrisk man kan komma, men ibland föds en oro. Som nu. Det har liksom gått för långt och för länge för att det ska kännas bra. Då googlar jag. Oj, vad jag googlar. Helst på sådana sidor där jag sedan också måste googla själva orden, för jag fattar egentligen ingenting. Där trivs jag. Bland de knappt begripbara medicinska termerna. Läser, slår upp och jämför och drar mina egna doktorsslutsatser. På gott och ont. Lär mig mycket, men missar ju förstås vad de kunniga kan. Fast ibland ska gudarna vete, har jag funnit det de kunniga har missat. Men nu känns det inte bra. Att gå till jobbet idag var en idé som inte borde ha kläckts. Men det är ju så frustrerande att leta vikarie, avboka kunder och allt som hör till mitt yrkesval.
Jag jobbar ju i en friskvårdsbransch, det säger säg självt att man behöver vara friska för att jobba. Jag gömde mig så gott jag kunde i hörnorna och hostade idag. Det trycker över bröstet och allmänkänslan är mycket seg och energilös. Det gör att mina ögon slockar på något vis. Jag kan se det i andras ögon. Så nu, den 19 januari, tredje veckans sjukläger, har jag motsträvigt och ovilligt, ringt till Vårdcentralen och bokat en ny tid. Ska dit om en knapp timme. Det som gör mig lite rolig i det här, lite oroliga, är att om jag skulle ha dig under mina träningsvingar, skulle jag skicka dig till läkaren med en gång. Skulle du inte haka på skulle jag använda precis så mycket våld som nöden kräver. Precis det.

Spanska Sjukan

I kölvattnet från första världskriget drabbades världen av den kända influensan spanska sjukan. Ca 35 000 svenskar dog i sjukdomen. Främst ungdomar. I dag ligger ju riksfaktorn för dödlig utång av en influensa hos äldre och människor med nedsatt immunförsvar. Jag är inne på sjukdag 17. Var befann sig mitt immunförsvar när viruset knackade på? Nu är det jobb i morgon som gäller, men hostan ger sig inte och jag känner mig allmänt seg och snurrig. Men jag har ju en hel natt på mig. Imorgon så....

Vilse i P-annkakan

Om du verkligen verkligen vill leta efter din parkerade bil bland andra parkerade bilar då föreslår jag P-garaget vid Nacka Forum.
När bilen väl funnit mig och jag körde hem med den, så kom jag på att jag alltid, hemma, parkerar på samma plats bredvid stängslet. Det är där som den lilla taggiga busken sticker ut. Precis på passagerarsidan fram. Så alltid när T öppnar bildörren så besvärjer hon mig. Det här har hittills skett helt omedvetet. Idag parkerar jag lite för långt upp. Tittar snett bakåt. Jaha, där är busken:-) Jag backar ned någon meter. Även om hon inte är här just nu, så ser jag henne för mitt inre öga, öppna dörren, skjuta bort buskaget, skratta och sucka "mammmmmaaaaaaa"!! Jag ler i mitt hjärta och kliver ur bilen. Saknar.

"vill se blod"

Jag älskar ord. Jag älskar böcker. Det ska helst vara pocketböcker att läsa, vika hundöron i, spilla latte i, måla med bläck i, ånga ned i bastun. Böcker att umgås med. Påverkas av. Nu läser jag "Vad jag älskade" av Siri Hustved. Alldeles fantastisk. Jag har läst en hel del böcker av Liza Marklund. I en av de första jag läser så skriver hon att hon ligger vid Tallsjöbadet och läser Damernas Värld. Jag skrattar. Jag känner igen varenda stig och byggnad hon sedan beskriver i sina böcker. Jag har ju bott där. Jag har själv lärt mig simma i det mörka Tallsjövattnet. Nu yr stormen kring Lizas Gömda. Jag läste den som alla andra. Förfasades. förskräcktes och våndades. Debatterade i frustration. Nu ska det rivas upp och slaktas och hängas ut. Liza har fabulerat. Liza har benämnt boken som "en sann historia". Tryckfelsnisse glömde "baserad på". Jag vet inte. Jag känner bara att "jag vill inte vara med". Låt vara. Ska jag behöva läsa om "mannen med de svarta ögonen" i tidningarna? Hur många TV-soffor ska nu nötas? Det är klart att ingen människa ska behöva genomgå att hängas ut med namn och bild i varken böcker eller tidsskrifter. Men så vill jag heller inte minnas att det var i Lizas bok Gömda. Inte ens när jag läser biografier kan jag tro att författaren minns allt så detaljerat som återges. Det förskönas säkert lite här och förfulas säkert lite där. Jag är å andra sidan inte heller intresserad av att läsa boken om Mias dotter, eller boken av Mias son, om det nu finns någon. Jag tycker Gömda står för det den troligen vill stå för. Men så som debatten kring Gömda har skenat iväg idag, känns bara osmakligt! Kanske är det också för att det är svårt att se i djungeln vad det egentligen står för. Är debattörerna upprörda över att boken inte är bokstavligt och bildligt sann och äkta, eller är de bara glada över att få sticka kniven i Liza inför öppen ridå?

vad står det för?

Får ett mejl ifrån en man som jag refuserat och han frågar "kan *d*u* bli sjuk?", med stark betoning, smått föraktfull, på du. Men jag kanske ska se det som en tydligt tecken på hans besvikelse när jag förklarade att jag skulle springa ifrån honom. Redan på uppvärmningen. Han såg det uppenbarligen som en möjlighet att hugga nu. Tänk vad ofta det är vi blottar oss i det vi säger, i det vi gör och hur vi reagerar på saker. När någon har ett ironiskt, nedlåtande eller, (det här ordet älskar jag... och det finns ingen som helst bra översättning på svenska) "patronizing" sätt emot någon annan. När det sker i mitt liv, så tänker jag "Oj, vad står det där för?". Oftast kan jag läsa in något. Kanske ilska, rädsla, besvikelse, avundsjuka, missunsamhet eller eget tillkortakommande. Sen finns människoarten som saknar "empati". De uttrycker sig ofta i stil med "det är ditt val", "det är du som", "det är ditt fel att", "du har gjort så att" osv. Deras motto är oftast "de facto", eller "ha ryggen fri". Den grenen ska man hugga. Direkt. Där kan det växa ut något friskt i stället. Så du är stark och härlig rakt igenom.

Australienbesök

Hade det inte varit bättre att vi åkte dit istället?

Par i influensa

Nu har vi par i influensa här hemma. Vad ger det? Jag får nässelutslag av något så mina fötter och händer är som om de sprungit genom en nässelblomstring mitt i en vindstilla sommardag. Kliar. Fick medicin mot det också. Men troligen är det medicin mot medicinen. Jag vill inte ha medicin. Jag vill ha en stor skummande Latte och en semla på Lisas bageri på Södermalm.
Sonen säger "måste vara i skolan på torsdag för då har vi ett jättestort projektjobb som kommer motsvara 70% av betygen i just det här ämnet, det här året". Jag suckar för mig själv. jag vill ju inte dra ned honom dit ner där jag befinner mig just nu. Men pyttsann. Jag hade känningar av att något inte stod rätt till redan på nyårsafton. Det har gått två veckor nu. Har han sin mors influensabacillusker så har han. Då är det ingen tredagarskonvalescens som gäller. Han behöver inte det här nu. Han behöver närvaro och en bra start på sista terminen i nian. Samma som jag behöver. En bra start på en ny träningstermin. Det är nu mina kunders tålamod prövas. Jag vet att de är friska och pigga och motiverade att köra i gång. Hoppas att deras motivation håller genom min frånvaro. Vore trist om de lämnade min segseglande skuta för att hoppa på någon annans friska fullriggare!

Det gör inget alls...

....att det inte blir som man tänkt sig. Det är ju så det blir ibland. Däremot tycker jag att det är himla bra att tänka ut vad man har tänkt sig. Så man vet när det inte blir så. Lättare hitta tillbaka. Till den stigen man vill gå på, för att det ska bli just så. Som man tänkt sig.

fint väder

Mamma, tänk om du kunde gå ut och springa, säger sonen, som ser min längtan. Det är så fint väder!
Hrm! Jag sov i 15 timmar. Vaknade och hostade i säkert lika många! Det motsvarar ca 4-5 maratonlopp:-)

soffläge

Börjar bli lite orolig. Men bara lite. Varför tillfrisknar jag inte? Nu har jag haft soffläge i 7 hela dagar. Allt håller i sig. Well. Det har blivit mycket TV. En del bok. På ett sätt kan jag inse vinsten i att inte vara aktiv. Mer än med fjärrkontrollen. Men lite såsigt blir det. Jag kommer igår hur en av mina kompisar var dödligt hooked på "Melrose Place". Ringde man en dag eller tid då det var "Melrose Place" vägrade hon att prata. Jag såg aldrig programmet när det gick och förstod aldrig hajpen. Jag förstår den inte nu heller och då har jag ändå sett väldigt nära ett helt program. Det som jag ligger närmst till att faktiskt gilla är "Top Model", en reprisomgång av säsong 10, går på eftermiddagarna. I övrigt har det gått en massa gamla filmer. Såg "Matte söker Husse" med T igår kväll innan hon smällde ihop resväskan. Den var onekligen söt och Charlotte Rampling är en av de vackraste skådespelerskor jag vet.
Får jag välja mellan TV-soffan och skogen. Så vinner skogen.

Hostattackernas hostattacker

Hostar just nu sönder mig. Det gör så ont att innan jag vet att jag ska hosta blir jag alldeles tårögd. För 5 år sedan ungefär, när jag var riktigt nedgången pga alla elakheter i skilsmässan fick jag feber. Jag börjar hosta och hosta och jag hostar och jag hostar. Det är semestertider så vårdcentralen har en massa konstiga öppettider. Efter ca tre veckors med feberperioder och elände går jag dit och får träffa en läkare. Han skriver ut någon typ av penicillin till mig. Jag tar dem som jag ska men jag fortsätter hosta. Avvaktar någon vecka. Jag har fortsatt feber fram och tillbaka och går som i dvala och ska ändå fixa så gott jag kan här hemma med barnen och allt som hör till i deras vardag. Dessutom sprider mitt X så mycket dynga han bara kan omkring sig. Jag vadar upp till örsnibbarna och minns knappt hur jag håller mig flytande. Efter ytterligare någon vecka går jag och får en ny penicillinkur. Jag har fått lunginflammation. Jag går hem och jag trycker i mig en radda piller igen. Tiden går och jag bara flyter på något sätt, icke arbetsfö, hemma i soffan. Jag ringer VC efter ytterligare någon vecka och säger att ni måste ta emot mig igen det här går inte. Sköterskan tycker att jag ska avvakta för att den här influensa som går är jobbig och hostan går över men det tar ett tag. Det har redan tagit alldeles för långt tag tycker jag. Men jag lyssnar. Lägger på. Avvaktar. Det blir värre och värre. Jag har ont i hela kroppen. Känns som om jag brutit varenda revben Den här gången får jag träffa ytterligare en läkare. Han känns som klippt och skuren ur "En himla massa program" och jag letar efter "Dolda kameran" men ser ingen. Inser att det är verkligt. Han konstaterar ivarjefall att jag nu har dubbelsidig lunginflammation. Jag funderar över om det var sånt man dog av en gång i tiden. Och hur gick det till. Från influensa, till lunginflammation och till dubbelsidig lunfinflammation....... trots medicinering. Jag var troligen så nedgången redan innan. Han sitter och bläddrar i FASS och pratar högt med sig själv, eller är det med mig? Han frågar "vad tror du om det här, det har jag aldrig provat?.... Jag går hem igen. Ett tredje recept i handen. Det är märkligt hur sjukt det kan bli när man blir sjuk. En orienterarkamrat tog in mig till sitt jobb för röntgen, när jag ringde och klagade över att jag varken kunde andas, eller skratta utan att ha ont. Samtidigt vägrade jag gå tillbaka till min vårdcentral. Röntgenplåtarna visade att jag hostat så att jag fått sprickor i revbenen och att jag hostat sönder muskelfästen i magmuskulaturen. Så illa ska det inte gå den här gången. Men jag är heller inte lika nedgången i startfasen som jag var då. Snart vänder det, det känner jag på mig. Så nu har jag lagt mål-planeringen för Arbete, Fritid-Träning/Tävl, Familj, Vänner för 2009 i ett mejl och skickat till en kompis. Inspiration till att bli snabbare frisk!

Att vilja men inte kunna

Idag ska vi, väl egentligen dansa ut julen. Sånt gjorde vi när jag var liten. Vi dansade runt granen och tömde den på godis. Ifall det nu hängde något kvar. Om det inte gjorde det, så hängde mor upp någonting, så vi kunde plundra julgranen. Smällkaramellerna innehöll alltid något sött och smaskigt. Jag slänger gärna ut julen innan det nya året. Det är inte så mycket att slänga ut nu för tiden. Är lite småallergisk till att överpynta och favoriterna är två riktigt gamla trätomtar som jag hittade på loppis för en herrans massa år sedan. De ger mig alltid en flashback från tidigt 70-tal för precis en sådan trätomte hade min granne Eva-Stina och jag var så avundsjuk. Det var liksom riktigt svenskt trähantverk. Idag tar hemapoteket slut och jag far iväg för att fylla på med nytt. Alvedon, otrivin comp, zyx citron. Jag har verkligen totalköpt reklamen som har snurrat på TV:n de här dagarna. Tur att jag inte ser så mycket på TV normalt. Då skulle mitt hem vara belamrat med reklaminslagsprylar. Nu har jag en och en halv dag på mig att bli frisk. Har ett uppdrag på torsdag som jag gärna vill ha. Men jag tror inte det kommer att räcka att vilja den här gången. Kommer nog inte kunna. Det är ju vad som krävs för att det ska funka. Vilja. Kunna.

Bacillnäste

Nä. Jag försöker hålla emot. Det går inte. Influensan invaderar hela min kropp och halva min hjärna. Den går på sparlåga. Dagens beskrivning av mitt tillstånd är mer vässat jämfört med igår. Huvudet känns nu som en fotboll gjuten i järn. Tinningarna som sköraste chiffon. Halsen ömmar som om den blivit sönderriven av kattklor, inifrån. Att hosta på det. Hurts! Febersvettig. Det går väl över. "Vart ska du", frågar dottern när hon kliver upp för trappan. "Ingenstans, jag är sjuuuk", säger jag. Då har jag precis klivit ur duschen, fönat håret, smort in mig, lagt på solkysst puder på kinderna, gloss på läpparna, julklappsparfymen ångar och jag kliver i en liten klänning. Innan det har jag bäddat och vädrat. Hon skakar på huvudet och skrattar. Men hon har lärt sig att då är jag riktigt dålig. För jag hatar att vara riktigt dålig, så jag tar all all kraft som finns kvar för att inte framstå som riktigt dålig. Sen ibland är det så att all den kraften som går åt till att spela frisk gör att jag dunkar i soffan och somnar om, men va fasen, jag luktar ju ivarjefall gott.

Bräckliga Ben

Jag funderar på att starta en "Tara-träningsanläggning". Anpassat för 40+. Men den enda anledningen till att jag behöver tänka så är att det florerar, fortfarande, efter 20 år, så otroligt många myter kring gym och gym-miljön. På det sättet kan jag faktiskt förbanna Susanne Lanefelt, för även om det är hon som gick i bräschen när aerobicsen kom i början av 80-talet, är det också hon som fortfarande får min far att säga "Nä, dit skulle jag aldrig gå, sån´t där tjafs med string i rumpan". Vi är dock på väg. Träningsanläggningarna har varit där i många, många år. Alla, oavsett kön, vikt, längd, muskelmassa är där. Problemet är att de som inte är där, inte vet om det. Eller de som inte vet om det, är inte där. Sådan här läsning borde sätta fart på flera. Tjejer/brudar/kvinnor - det gäller att förebygga!

Bra påbörjat - Hälften gjort

Idag skulle årets orienteringstävlingspremiär äga rum. Härliga Lida Friluftsgård. Istället för att gå ut i detta fantastiska vinterväder så är det soffläge. Bacillinvasion. Huvudet känns som en gigantisk heliumfylld luftballong som gärna vill lätta från axlarna. Halsen känns som om jag ätit åtta kilometer infekterad taggtråd och snuvapapper finns på max en armlängds avstånd. Det hade kunnat vänta någon vecka. Jag trivs med att få komma igång ordentligt med det som skas komma igång med. Hitta någon sorts flyt för att lättare kunna ta ett litet avbräck. Terminen startar. Men det är klart. Påbörjar jag min 57:e termin som instruktör ska jag väl klara en grop i vägen. Echinaceadroppar i vatten, grönt te med honung, varma fötter, en massa frukt. Det gäller att tro. Caffe Latte, After Eight, Pepsi Max. Som sagt. Det gäller bara att tro.

Andra januari 200nio

Soffläge. Tokvarma fötter, för det säger min granne med finska rötter, att det är viktigt, när näsan börjar rinna, halsen klia och kroppen tassar mellan varm och kall. Jag har inte tid/råd bli sjuk så här tidigt på året. Egentligen är det väldigt opassande vilken tid på året som helst. Mest i min position som enbent ekonomiförälder och att vikariefrågan är en riktig supernöt att knäcka när den situationen kommer upp. Det här året har annars börjat bra. Jag sa på min klass i dag att allt jag vill ha mycket av under året laddar jag in den första dagen på det nya året. Så stjärnorna vet. Vaknar utvilad. Spritfri kropp. Lyckliga barn (dock ej utvilade).
När solen står som högst tar jag karta och kompass och far till Albyskogarna. Har ritat in en litet för lång bana, men jag njuter av årets härligaste dag so far. Tar en latte i bilen hem, på McD. Hamnade, sen i soffan med T för en härlig chicflick. Well. Det finns gott om kärlek i livet den första januari. Jag skriver till min bästa vän att så här och så här har min dag varit och det här har jag inte haft, ibland är det ju värt att fira även negationer : inget inbrott, inga brutna ben/armar/käkar, inga hotfulla ord till mig eller barnen från deras far. Ja, alldeles underbart är det att det här året verkligen har börjat som det har gjort. Nu gäller det bara att hålla i.....